Louie 0403

Jag är fortfarande lite i chock efter att ha sett episod 3 ur nya säsongen av Louie. Jag har inte tittat mycket på serien tidigare, bara sett de två eller tre sista episoderna ur förra säsongen och slogs redan då av hur enkelt han switchar över från flams till allvar. TV-serien som berättarform är verkligen i zonen nu, det är knappast någon nyhet, men att Louis CK skulle vara genrens absolut bästa manusförfattare  - varje fall när det kommer till dialog - det hade jag inte kunna gissa. Men så är det. Så måste det vara.

Slutscenen i episod 3 fullständigt golvade mig. Jag vet att jag har lätt att ta till överord och hylla saker som jag några dagar senare har glömt bort, det får skrivas upp på mitt mycket lindrigt, men ändå bipolära konto. Men så som scenen mellan Louie och hans tillfälliga date Vanessa (Sarah Baker), där de plötsligt stannade upp på en kajpromenad någonstans på Manhattan, drabbade mig, är det länge sedan någonting annat gjorde. Jag tror att jag måste gå tillbaka till Six Feet Under eller Scener ur ett äktenskap för att hitta något som kan matcha detta.

Scenen är enkel. Ett milt gräl, en liten uppläxning, men som tittare hinner man gå genom ett helt liv innan scenen är över. Jag och Mimmi tittade utan att andas. Hon hade vridit på huvudet, på väg upp ur soffan för att lägga sig, ville bara se vad jag tittade på, och blev sittande i den posen. Ibland tittade vi på varandra, i tyst samförstånd. Oj, oj, oj vad bra, sa vi till varandra utan ord.
Redan i kväll tänker jag försöka se mer.

Hej

Oj det var länge sen jag skrev här i min blogg och själva företeelsen (blogg alltså) känns ju väldigt anakronistiskt så här våren 2014. Att logga in på blogspot och fylla det här formuläret känns modernt i paritet med att sätta blytyper eller att veckla ut skinnrullen med hammare och mejsel och trycka in runor på ett granitblock. Inte riktigt kanske, men ändå - bloggen har blivit ett rop från förr.  (För att inte tala om den personliga hemsidan.) Det regnar ute. Ett aerosol av frisk fukt faller lent över Södermalm. Det är vindstilla. Häggen blommar. I morse när jag tittade ut tänkte jag på Ken Loach, men efter promenaden över Skanstullsbron och upp genom Vitabergsparken går tankarna snarare till Ilon Wikland. Koltrasten sjunger utanför. Detta är inte en dag med tryck över bröstet. Barnen blir större. När jag startade den här bloggen i april 2007 kunde inte Alexander sitta än. Nu springer han runt i adidasbyxor och Brasilien-tröja och skriker "vem bryr sig?" när man försöker säga till honom att ta på en mössa. Mårten är tio år, axelbred och snygg och spelar gitarr och har flickvän. Och Stella har pondus som en vuxen och har stort A i Engelska. Hon skulle fira Valborg i Nockeby i år sa hon. Med några kompisar. Som tur var blev hon sjuk. Snart är hon tonåring. Om sju veckor bara. Jag arbetar och sliter i mitt anletes svett. Janne och jag jobbar fortfarande tillsammans mellan varven, men allt mer var och en för sig. Jag har fortfarande inte en aning om vad som väntar under nästa räkenskapsår. Har lärt mig att leva med den ovissheten. Om en vecka fyller jag 45 och kanske börjar jag ana slutet på hela resan någonstans långt där borta. Efter krönet visserligen, för jag upplever inte att jag har nått dit än, men ändå. I 15 år har jag jobbat som mansuförfattare. Om 15 år fyller jag 60, är tung och vet bäst. Sen är det eventuellt 15 år kvar och sen väntar den gropiga terrängen av tilltagande krämpor, bekanta som dyker upp i dödsannonserna istället för i DN:s smånotiser och slutligen ett lyckligt borttynande i den palliativa vårdens bomull. Ett bekymmerslöst lull-lull där mina barn för länge sen har tagit över budkavlen och oron för framtiden.
Men vi är inte där än.
Nu ska jag skriva några sidor Karla Brottare. Därefter möte.
Salve!

Just det! Jag har startat en ny ståuppklubb med Henrik Blomkvist. Succé!