Louie 0403

Jag är fortfarande lite i chock efter att ha sett episod 3 ur nya säsongen av Louie. Jag har inte tittat mycket på serien tidigare, bara sett de två eller tre sista episoderna ur förra säsongen och slogs redan då av hur enkelt han switchar över från flams till allvar. TV-serien som berättarform är verkligen i zonen nu, det är knappast någon nyhet, men att Louis CK skulle vara genrens absolut bästa manusförfattare  - varje fall när det kommer till dialog - det hade jag inte kunna gissa. Men så är det. Så måste det vara.

Slutscenen i episod 3 fullständigt golvade mig. Jag vet att jag har lätt att ta till överord och hylla saker som jag några dagar senare har glömt bort, det får skrivas upp på mitt mycket lindrigt, men ändå bipolära konto. Men så som scenen mellan Louie och hans tillfälliga date Vanessa (Sarah Baker), där de plötsligt stannade upp på en kajpromenad någonstans på Manhattan, drabbade mig, är det länge sedan någonting annat gjorde. Jag tror att jag måste gå tillbaka till Six Feet Under eller Scener ur ett äktenskap för att hitta något som kan matcha detta.

Scenen är enkel. Ett milt gräl, en liten uppläxning, men som tittare hinner man gå genom ett helt liv innan scenen är över. Jag och Mimmi tittade utan att andas. Hon hade vridit på huvudet, på väg upp ur soffan för att lägga sig, ville bara se vad jag tittade på, och blev sittande i den posen. Ibland tittade vi på varandra, i tyst samförstånd. Oj, oj, oj vad bra, sa vi till varandra utan ord.
Redan i kväll tänker jag försöka se mer.