De förbjudna orden

Tvånget börjar som en elektrisk känsla i näsan. En joniserad doft precis som före ett åskväder, men det är inte åska i luften. Det är i början av oktober och luften är lätt och fuktig. Fin. En fin dag är det. Tunna molnslöjor över saltsjön släpper genom en mild sol som lägger sig som en varm fadershand över ryggen. Kullerstenarna i Lejonbacken känns lätt slippriga som en påminnelse om att det är dags att lägga på en gummisula under skorna och det är nog en bra tanke att fokusera på, att tränga bort den där andra. Den förbjudna.

Jag får inte.

Det råder ett märkligt lugn i de höga rummen. Alla beslut är fattade sedan länge. Aktiviteterna de senaste dagarna har mest varit teater, det har skämtats ganska friskt. Någon har gissat rätt, ser man. Typiskt han. Skämtet: det vore nästan värt det att riva upp alla beslut, faller platt. Telefonnumret var tydligen svårare än vanligt att hitta men nu ligger det prydligt hopvikt i kavajfickan. Den högra fickan. Höger ficka, höger hand, höger hjärnhalva, trycket är högre i höger hjärnhalva, tvånget jag får inte, måste lägga på en gummisula under skorna, måste lägga på en gummisula under skorna, toaletten är låst, någon sitter där inne, har suttit länge nu, sliter upp dörren till en städskrubb och viskar lågt de förbjudna orden, som för att lämna dem kvar här inne, backar ut, stänger dörren, släpper handtaget och stryker med vänster hand över dörrfodret, två gånger, sedan höger hand, sedan båda.

Så.

Det kommer att gå bra.

Lunch. Bara en enkel sallad. Det är ganska uppsluppen stämning runt bordet. Vad gamla alla ser ut i dagsljus. Och varför har de så enkla kläder? Detta är ju en högtidsdag. Aldrig annars är så mycket fokus riktat mot arbetsgruppen som i dag, Salladsbladen har en brunaktig ton i fransarna. Kan det sätta sig i magen? Dåligt hanterade grönsaker är den vanligaste orsaken till kraftig matförgiftning. Njurarna kan slås ut av vissa toxiner. Höger njure. Höger hand. Höger hjärnhalva. Måste gå på toaletten nu.

Viska de förbjudna orden. Stänga dörren ljudlöst men ändå hårt. Båda händerna längs dörrfodret. Stå kvar så en stund. Stampa med höger fot i golvet. Så med vänster.

”Peter,  mår du inte bra?”

Jo, allt är bra. Är det dags nu?

Telefonsamtalet går bra. Svar efter bara en signal. Hustrun svarar och lämnar över telefonen. Det blir först tyst i andra änden, sedan utbryter ett jubel i bakgrunden. Hustrun antagligen. Hon har väntat vid telefonen. Han vet det.

Nu är det gjort. Fram tills nu har det funnits en möjlighet att backa. Nu är den förbi. Nu leder endast en smal korridor av minutrar fram till det oundvikliga.

Lappen med telefonnumret hamnar i en papperskorg. Varför?

En annan glider ner i fickan. I vänster ficka. Viktigt.

En minut kvar.

Det är tyst i rummet.

Trettio sekunder.

Handen på dörrvredet.

Absolut tystnad. Så ett knäpp som när spänningarna i det gamla huset tvingar en dörr att glida upp av sig själv. Det spökar här. Dörren till städskrubben står öppen nästan varje morgon, trots att den var stängd kvällen innan.

Orden dansar ut som en osynlig rök. Rör sig sirligt och med en exakt uträknad hastighet mot den andra dörren.

Tre sekunder.

En.

Tryck ner vredet nu, skynda ut, innan orden har landat.

Jag får inte.

Det vore en nationell katastrof.

Luften är dålig på andra sidan dörren. Tung och joniserad. Den elektriska känslan i näsan blir starkare. Ut med skiten nu, innan de andra orden landar i höger hjärnhalva.

Vad var det terapeuten sa? Att ge efter för katastrofen, att låta den brisera skulle förmodligen för all framtid sopa undan tvånget.

Orden dansar ut genom den smala glipan i dörren. In genom näsan.

Det finns ingen väg tillbaka nu.

Orden fyller huvudet som helium. Det kommer att explodera om de inte får komma ut. Här. Nu.

Så lappen får ligga kvar i vänster ficka.

Det som nu får komma ut har aldrig funnits på någon lapp i dessa rum.

Kanske någon annanstans, som ett dålig skämt, men aldrig här:

”Svenska akademien har just avslutat sitt sammanträde och beslutat följande: 2014 års nobelpris i litteratur tilldelas den svenske journalisten, essäisten och författaren Jan Guillou.”

Så, då var det sagt.

Det känns redan bättre.