lördag 21 april 2007

Jag börjar bli långhårig igen. Det går fort mellan klippningarna. Mitt hår växer som om det vore algblommning. 6 veckor efter kortsnagg, sen ser jag ut som en som skiter fullstsändigt i hur det ser ut. Det brukar ta ungefär 12 veckor mellan klippningarna, så jag antar att de flesta ser mig som just en sådan. Men det är jag inte. Jag är rätt fåfäng faktiskt. Det är bara det att min fåfänga yttrar sig genom att jag aktivt går omkring och klagar över min uppenbarelse när jag inte trivs med den. Min vän TAW kutar till Judits herr och köper en skarf istället. Men så verkar han lyckligare också. Och välklädd som självaste hertigen av Kent är han. (Han är för övrigt den enda heterosexuelle jag känner som agerar smakråd och personal shopper åt bögar, fanns det en professur i änmnet "att klä sig snyggt", skulle han vara självskiven.)
Men jag klagar alltså. Går med håven nästan.

Men detta är ändå ett rätt light problem. En klippning och en 2000kronorsshopping senare (med TAW som smakråd) och jag mår som en prins igen.

I dag var det städdag i föreningen där vi bor. Jag tog det rätt lungt hela morgonen. Mimmi skulle gå ut och städa och jag skulle stanna inne med våran halvåring. De två andra kunde flyta runt mellan gård och lägenhet lite som de ville. Det var rätt mysigt. Lilleman sov och då och då kom Mårten eller Stella upp och frös och ville ha vatten eller nåt. Mellan besöken lyssnade jag på musik och småplockade. Vi har fått en ny laddning avlagda kläder från en av barnens kusiner som ska gås igenom. Jag började lite halvhjärtat sortera, men tappade fokus fullständigt efter en kvart och bökade ner kläderna i kassen igen. Nu står de bland Mimmis fotografier i ett hörn av vardagsrummet. Och där lär de väl stå tills det julas.

Jag lagade till en utsökt lunch. Spaghetti och en enkel tomatsås med bara lite lättfräst vitlök. Därtil rostade solroskärnor och parmesan. Ingen utom jag ville ha. Det vankades grillad korv ute på gården och när jag hade ätit gick jag ut och anslöt mig. Jag kände mig rätt utanför där bland alla städrosiga grannar. Men det gick an. Höll mig lite i bakgrunden.

Sen gick jag in igen och tog med mig Mårten. Han verkade trött och jag tänkte att han säkert skulle somna, men det gjorde han inte. Han gick in på sitt rum och stängde dörren; han skulle bajsa. Han brukar vilja vara ifred när han gör det, så jag la mig tillrätta i soffan med en bok och lite TV på halvhög volym. Jag hade nästan somnat till när Mårten slog upp dörren igen och skrattande klev ut i vardagsrummet. Det var något med bilden som inte stämde. Det tog väl ungefär en och en halv sekund innan jag fattade vad som hade hänt - det kändes på lukten om inte annat - men under det korta ögonblicket han jag önsketänka att han väl hade målat sig med spritpennan på armarna. Han såg ut som Ann Sofi Sidéns lerkvinna från händerna och upp till armhålorna ungefär. Men det var knappats lera, det var rent och friskt bajs. Svart som blodpudding (vilket det förmodligen en gång hade varit också).

Jag överreagerade tror jag. Talade om för honom att nu hade han förbanne mig bajsat i blöjan för sista gången. Från och med nu var det toaletten som gällde: "Fattar du? Toaletten! Det här är för KINKY! Fattar du?" Jo, han fattade.

Scenförändringen var total. Jag for runt i lägenheten och noterade bajs både här och där. Han hade tagit på rätt många ställen innan jag upptäckte vad som hade hänt. Mårten stod nu darrande lydig inne på toalettn med armarna rakt ut från kroppen. Han grät för han var orolig att jag skulle tvätta håret på honom. Det är det värsta han vet. Men han hade tur. Jag lyckades dra T-shirten över huvudet på honom utan att något av bajset som hade klämts upp ur brallan och fastnat på ryggen drogs med upp i hans hår.

Så blev det dusch och tvål och nagelpetning och totalsanering av barnens rum. Lekmattan från IKEA slängde jag i soporna direkt. Jag var på väg att slänga Mårtens jeans också, men han har så få, så jag la dem i badkaret och strösslade på Ariel istället.

Och..ja, jag orkar inte fortsätta. Allt blev väl bra tillslut. Det ligger väl en svag air av bajs i lägenheten fortfrande, men man vänjer sig. För övrigt är den kombinerade doften av bajs och nymonterade trämöbler någonting som jag kommer att förknippa med min tid som småbarnsförälder så länge jag lever, det är jag övertygad om.

Nu sover han i varje fall. Och alla andra med. Han får bajsa i blöjan igen om han vill. Självklart. Man tvingar inte barn på pottan hur som helst. Då kan de få men. Det är jag säker på.

Men jävlar vad jag fick veta att jag levde när det hände. Vad snabbt livet slog om från riktigt soft till akut osoft.
Gonatt!