autisten

Under vissa perioder är det som att jag fullständigt kopplar bort mig från nyhetsflödet och allt som följer: flödet av intryck utifrån, nya tankar, bilder, idéer. Det är som om jag ibland måste rensa systemet, katalogisera och märka upp, innan jag kan koppla in mig igen.

Jag har på sista tiden kännt mig märkligt balanserad i ordets mest negativa bemärkelse; avstängd nästan, autistisk. I går fick jag ett vredesutbrott på förmiddagen, och då var det som om proppen gick ur efter en längre tids förstoppning. Jag kände mig låg hela dagen, och i dag har jag gått omkring i något slags ödmjukt och lite blödigt töcken. Men innan dess var jag avstängd. Jag läste knappt tidningarna på mornara. Jag oroade mig inte nämnvärt över något speciellt. Om jag tittar framåt ser jag att kalendern är tom mellan juli och november, men jag har inte oroat mig för det. Jag har inte njutit av det heller, jag har bara inte brytt mig.

Ikväll känner jag mig spännd på sin höjd. Jag har inte börjat oroa mig för pengar ännu, men det kommer väl.

Fan, jag tror att jag tänker lite för mycket på mig sälv. Ibland är det som att jag går omkring i min egen värld, där Mimmi och barnen bara är statister. Om Mårten kommer och vill leka, säger jag nej bara för att jag inte har dukat av frukostbordet än. Och jag brukar tänka att det här blir ett nej som jag får ångra längre fram. Det är nu jag har chansen att leka med honom. Det är nu jag ska etablera det där förtroendet som jag inte kommer att klara mig utan om tio-elva år, när han kommer hem och luktar sprit.

I dag satt jag i en halvtimme tillsammans med honom i halvhögt gräs bakom brorsans hus och vi försökte lära oss att blåsa ljud genom ett grässtrå. Mårten hade bajs i blöjan, men jag lät stunden ebba ut, utan att resa mig upp och kräva blöjbyte på en gång. Det kändes bra. Jag önskar att jag hade kraften att stanna kvar på det där sättet, oftare