Pengar

Allting handlar om pengar. Det är bara att kapitulera. Den som påstår något annat har fel. Den som påstår något annat vet inte vad det är att vara människa och försöka leva i Stockholm i dag.

Varje månad ska skiten ut, 24000 i runda slängar. Det är räntor och amorteringar och telefonräkningar och mobiltelefonräkningar och lokalhyror och vägverket och dagis och TV-licens och internet och HRF och Amnesty och Oscarfonden och tidningen Bamse och pensionen och barnens framtida boende och 1000 kronor hit och 1000 kronor dit och skatten och momsen och arvode till Torbjörn som ser till att skatten och momsen inte blir för hög.

Varje månad.

Och man stretar runt dag ut och dag in med en kolumn i varje hjärnhalva. Debet i den vänstra och kredit i den högra. Pengar in, pengar ut.

Problemet är inte att pengarna inte kommer in, problemet är att man måste tänka på eländet hela tiden. Engagera sig. Söka nya vägar. Så nya frön som kan ge knäck i november. Planera, lägga undan. Kan jag komma ut med 24000 i augusti? Nähä? Hur gör jag då?

. . . . .

Jag bröt där. Mitt i steget bestämde vi oss äntligen för att se ”Babel”.
Med barnen.
De fick ligga i soffan och bläddra i böcker, medan vi tittade på låg volym. Ibland blir det så, det räcker med en klämdag och de har vridit dygnsrytmen flera timmar åt fel håll. Mårten somnade klockan 01:01, just innan scenen vid gränsstationen.

Och ja visst, nu känns ju inte det där med pengarna lika viktigt längre - alls. Men är det inte därför det görs filmer som Babel? Någon måste banka in budskapet i oss gång efter gång; att när vi har förlorat allt som är kopplat till våra pengar och våra lägenheter och våra bilar och mobiltelefoner, har vi ändå inte förlorat ett skit av det som är verkligen är värt att bevaka.

Jag lever i den känslan just nu. I morgon vid lunchtid har den klingat ut. Sen börjar debet och kredit mala i huvudet igen. Till dess någon kommer och bankar in budskapet igen.