Bowling

I kväll var det svårt att hitta inspirationen. Jag vet inte vad jag ska skriva om. Jag har haft ambitionen att skriva något varje dag och det har kännts bra. Det är några som läser bloggen nu, och man vill ju inte göra något besviken. Man vill ju inte tappa läsare.

I går (onsdag) firade vi födelsedag här hemma. Men först hade Mimmi bokat överraskningsbowling och hela familjen Sparring slöt upp. Det gick väl så där. Vi Sparringar är inga bolltrollare direkt, vi är värsta självmålssekten, men några strikar blev det. Pappa gjorde en. Brorsans fru Malin gjorde minst fyra. Mimmi gjorde två. Jag gjorde en. Vilken otrolig känsla när klotet sveper med sig alla tio käglorna. Det är först när man har fått uppleva den, som man fattar tjusningen med bowling.

Barnen kunde också spela. När de skulle slå (eller stöta, kasta - vad säger man i bowling?), veks ett slags sarger upp och hindrade kloten från att rulla i diket. Ungarna kunde putta iväg klotet med foten om de ville - barnens kusin Frank slog en strike och en spärr. Han vann över mig. Han är 3 år.

Vi har haft Babel hemma i två veckor i sträck snart, utan att ha hittat tid att se den. I kväll hade vi bestämt oss för att göra en attack på den, men nu är klockan snart halv ett och hur lång är den, tre timmar bergis, jag orkar inte vara vaken till halv fyra. Stella har sett omslaget till filmen och hon rasar över att hon inte få se den. Hon har argumenterat ända sen hon fattade att det existerade en film som heter Babel: "Vad då? Är den läskigare än Harry Potter eller? Är den läskigare än Sagan om Ringen? För jag har sett båda och det var inte läskigt."

Mitt ena knä är snart dubbelt så stort som det andra. Löparknä. Inflammation i muskelfästena. (Jag har inte kunnat springa sen första april nu.) Vem vet: om jag har tur kanske jag blir sängliggande en vecka. Då ska jag kolla Babel. Och Entourage. Och Rome. Jävlar vad mycket bra det finns som man inte har sett bara för att man inte hinner.