Jag fick veta nu i dagarna att över hela världen firas fêté de la music den 21 juni. Det är tydligen bara i Sverige och i två andra länder som man inte firar fêté de la music.
Vi har ju en annan högtid att tänka på...
1995 var jag i Paris den 21 juni. Självklart hade jag inte en aning om att den där gatufesten vi skulle gå på var en årligt återkommande världshändelse. Jag trodde väl att det var ungefär som vattenfestivalen eller nåt. Det var jag, brorsan och brorsans kompis Frank. Vi skulle till la bastille för att se les negresses vertes, tror jag i varje fall, men eftersom vi var ute i lite för god tid, stannade vi till vid en ambulerande korvkiosk, där man också kunde köpa öl. Och där blev vi kvar resten av kvällen.
På avstånd kunde vi höra hur les negresses började spela, men vi skulle bara ta en öl till, och en till, och en till.
Det blev en av de roligaste kvällarna i mitt liv.
På dagen hade det varit säkert 30 grader varmt och det var fortfarande tryckande varmt när solen sjönk. Runt omkring började folk samlas. Borta vid bastillen var det överfullt, och nu stod vi liksom ändå i publikhavet, fast vi inte ens såg scenen. Det var inte bara vi som köpte öl. Efter ett par timmar hade korvförsäljaren sålt slut, men vi hade på något sätt vuxit fast där framför hans vagn, så vi turades om att springa in på en närbelägen bar efter drinkar. Som vi drack framför korvförsäljaren.
Det var som i den första castanedaboken, om någon har läst den, när huvudpersonen får i uppdrag av Don Juan att hitta sin plats ute på en tom altan. Carlos Castaneda förstår inte uppgiften, men försöker i varje fall lösa den. han sätter sig planlöst på olika ställen, utan att veta vad han ska leta efter, tills han efter ungefär 10 timmars provsittande, hittar en plats som känns helt rätt.
Lite så var det med oss där framför korvförsäljarens vagn, på fêté de la music när les negresses dånade på bortifrån la bastille. Vi hade, som av en händelse, råkat hamna på rätt plats. Jag vill minnas att jag partymimade lite där i berusningen och fick spridda applåder. När baren stängde gick vi hem.
Dagen därpå var det midsommarafton. Vi firade i en ateljévåning som tillhörde en bortrest svensk konstnär. Någon i svenskkollonin (eller om det var en fransman?) fick överslag och öppnade en burk surströmming.
I går var det åter midsommar. Jag tog en massa bilder och hela sällskapet skämtade om att "de där hamnar väl i bloggen".
Yes they do.
I varje fall en.
Varsågoda:
Ännu en historia som kanske får sitt slut.
1 vecka sedan
10 kommentarer:
Det konstiga med den där fêten är att det är en fransk kulturminister som hittat på den.
Tänk det, att vara minister och hitta på en fest och en dag för festen och vad folk ska göra då.
OCH SEN GÖR FOLK DET.
Vet inte, men lite känns det som att ha kommit på mors dag.
Lite som Sveriges nationaldag.
Jag såg din far och mor på skansen.......
Trevligt.
såg de dig?
Vem du nu är?
/Anders
Ja, något borde säga en i ett sånt läge att man hellre hade velat bli ihågkommen för något annat.
Fast din fête de la musique var rolig att ta del av!
Min fêté var grym. Och jag för min del kommer alltid att minnas den där franska kulturministern med värme.
..och musique var det - givetvis. Min Franska är usel.
Nej,dina föräldrar såg inte mig,så jag är och förblir kanske anonym....
Din franska är helt värdelös. Men det gör inget.
Franskan i skolan var ren förnedring för mig. jag som var så bra på allt. och så satt jag där och hängde inte med ÖVERHUVUDTAGET.
Efter tre år kunde jag inte formulera en mening.
Jo en: -någonting - apelle Anders.
j'mapelle Anders,heter det nog???
Skicka en kommentar