Adel, tyvärr!

Ju längre in i det här bloggprojektet jag kommer, ju mer uppslukad blir jag. Det finns så många bra texter där ute som bara måste läsas, som man inte hinner med. Långa litterära underverk i vissa fall. Jag skumläser som man ju gör vid datorn och måste ta några djupa andetag för att lugna ner tempot. Och så impulserna till läsning vid sidan av. Boktips och tidningsartiklar. Filmer man borde ha sett. Musik man borde ha lyssnat på. Och med glädje kommer att försöka hinna med att lyssna på.

Och impulserna till ytterligare skrivning vid sidan av. Viljan att ta ett steg djupare in. Att våga skriva utan att publicera på en gång och få läsarkommentarer och kvitto på att det bär.

För mig har en helt ny värld öppnat sig.

---
Nä fan, nu över till något på riktigt:
För några dagar sen pågick ett samtal om hur det kanske finns en gudsförnimmelse i tystnaden. Jag tror det. Ju mer jag tänker på det, tror jag det, för det kan inte vara på något annat sätt.
Den goda kärva tystnaden.

Men det finns en annan tystnad också. En satans tystnad. En myndighetstystnad. En parlamentariskt godkänd tystnad som söker skydd i lagtext och praxis. Den tystnad som uppstår då det inte finns någon att ställa till svars för att ett uppenbart fel har begåtts.

Var det någon som läste om Adel Mohammad Abbas i DN i morse?
Adel flydde från Irak förra året efter att ha hotats till livet på grund av en text han hade skrivit i en tidning. Kort efter att han hade flytt, kom milisen till hans hus för att hämta honom. Då han inte fanns i huset, dödade man Adels 6-åriga dotter. Kort efter att Adel hade anlänt till Sverige dödades också hans ettåriga dotter vid ett bombattentat. Adels fru skadades också svårt vid attentatet.

Man kan ju bara föreställa sig vilken fruktansvärd kris. Två barn har dött. Hustrun är svårt skadad. Två barn är fortfarande i livet. Har ni sett Babel? Brad Pitts furiösa vrede och maktlöshet där i den marockanska ökenstaden sedan hans fru har blivit skjuten. Jag kan lätt relatera till den känslan. Att inte kunna skydda de som man älskar när fara hotar. Att inte kunna söka tröst hos de man älskar när två barn har dött. Det drabbades inte Brad Pitt av, men Adel gjorde det.

Nu till saken: När det självklara vore att så fort som möjligt hjälpa den här medmänniskan som 1. har uppenbara skäl att söka asyl och utan tvivel kvalificerar sig för att få det, 2. har förlorat två barn inom loppet av 7 månader, så utvisar de svenska myndigheterna Adel Mohammad Abbas till Frankrike.

Och skälet? Jo, under resan till Sverige (som var hans uppenbara mål, eftersom han har nära släktingar här) mellanlandade han i Paris och bytte flygplan. Och enligt EU:s regler, måste medborgare från icke EU-länder söka asyl i det första land de kommer till när de anländer i unionen.
Adel var i Paris i 4 timmar. Sen reste han till oss i Sverige. 4 timmar. Och nu är 7 månaders arbete med en asylansökan spolierat. Adas överklagade beslutet till kammarrätten, men de avslog och därefter var det omedelbar transport med poliseskort till arlanda och därifrån till Paris.

Nu sitter han på ett hotellrum där i världstaden. Ett litet kvavt rum är det där han försöker samla kraft att göra en ny asylansökan och laga så att han kan få återförenas med spillrorna av den familj han lämnade bakom sig. Han har inga släktingar som kan hjälpa honom. Han har ingen att tala med om sina barn. Han har ingen som kan lägga en arm om honom när paniken blir för svår. Han är själv. Fortfarande med uppenbara skäl för asyl, men i Frankrike tänker man inte låta honom återförenas med sin familj, förrän han kan påvisa att han kan försörja dem på egen hand. Från myndighetshåll har han fått reda på att han inte kan förvänta sig en återförening än på ett par år.

Och i Sverige är Adel ett avslutat kapitel. Allt som återstår är tystnad. Ingen att ställa mot väggen. Ingen som kan säga: "Jo det är fördjävligt, vi ångrar oss". Bara en helvetiskt tystnad.

Man blir förbannad.