nr 50 - Thåström den gamla räven

Jag såg att det kommer en Imperietsamling och att Marcus Birro har fått äran att skriva en text till den.
Han måste känna sig sjukt hedrad.
Jag tycker inte att Imperiet är det starkaste av Thåströms projekt. Det känns mycket mer daterat än Ebbas tidiga grejjer, och textmässigt har han väl aldrig nått högre än på Skebokvarnsvägen.

Dock! Imperiet är alltid Imperiet. Jag minns när jag och brorsan gick och såg dem på Göta Lejon hösten 85. Det var mitt under värsta "märk hur vår skugga"-hysterin, och självaste Bengt Göransson var där. På scenen var det Thåström med kompband. Per Hägglund sträckte sig fram mot micen och pep "tack" en gång, I övrigt var det officerssonen från Högdalen som regerade. Själv var jag inne i någon slags popperiod - redan då var jag på plats av nostalgiska skäl, men oh shit vad bra det var. Jag tror att jag bytte tillbaka från himmelsblått till svart redan dagen därpå.

Våren 1982, när jag var nyss fyllda 13, lät morsan och farsan mig åka in till stan på egen hand för första gången. Det kan låta sent, men vi hade just flyttat in från landet och nu bodde vi i Fruängen en bit söder om stan.

Ebba Grön skulle spela på skeppsholmen. En polare som jag knappt kände - Matte Ahlgren - mötte upp vid Sergels torg. KSMB skulle spela också, men redan under deras sjunde låt började publiken skandera Ebba -Ebba (ingen visste då att detta var en av KSMB:s sista konserter - de splittrades kort därefter).

Nåväl - KSMB hoppade över extranummren och så entrade Ebba scenen. Thåström - jag minns ingen annan - hade vit jeansjacka och jag minns att jag tyckte att han såg så ouppnåeligt vuxen ut där uppe på scenen. Jag kännde mig verkligen som den lilla skit jag var och fattade att jag aldrig skulle bli stor som han. Matte försvann redan under första låten (jag är nästan säker på att det var "Flyktsoda") och sen var det jag och Ebba hela långa kvällen. Och jag dansade och flög, pogade med anarkister som typ var födda på 50-talet, ramlade, fick hjälp upp av en gammal hippiekvinna och vacklade lycklig hemåt långt efter midnatt. Tunnelbanan hem i ett tinnitustöcken och så pappa som mötte upp hemma i hallen: "Har du haft roligt Anders?".

Våren 2005, jag hade just fyllt 36, och var på väg från mitt kontor för att hämta ungarna på dagis. Då jag kommer där med portfölj, kavaj och tom barnvagn passerar jag restaurang Södergruvan och vem ligger där, uthälld i en stol med en cool keps i nacken och en bira i näven? Thåström givetvis.

23 år senare. Samma kille.
Oj vad gammal jag kände mig.

Och jag tänkte att så ung som han är, blir jag aldrig igen.