Naturbarn

Om några dagar ska vi föräldrar till barn som slutar dagis nu till sommaren anordna en stor avslutningsfest för ungarna. Det är en viktig tradition, så har det varit på Harambee sen sjuttiotalet. Harambee, det är vårt dagis, grundades 1977 av bland annat Rainer Hartleb och några andra storfräsare inom kultursektorn. Traditionstyngt som Lundsberg är det, och i år är det alltså vi som står för programmet.

Jag har fått i uppdrag att skriva ihop en saga till barnen. Sagan ska läsas upp av någon (vi har tre högskoleutbildade skådespelare bland föräldrarna) och ska fungera som starskott till skattjakten. Jag tog på mig uppdraget innan någon hann fråga. Innan jag hann tänka på att vi har två publicerade författare/litteraturrecensenter i föräldragruppen + en sträng lektör på ett av Sveriges största förlag. Och en professor på Mejan och en VD för en större facktidning och så vidare.

VARFÖR ÅTOG JAG MIG UPPDRAGET?

Jag tröstar mig med att jag ju trots allt skriver för barn. Det är jag i varje fall ensam om i föräldragruppen.

Så fnissar Mimmi till från datorn. En pappa som inte är författare, skådespelare eller professor på Mejan, utan bara vanlig vägingenjör har skrivit en sångtext på Ted Gärdestads ”satelit” som vi ska repa in och sjunga för barnen. Han har bifogat en mp3 fil med den verklige Ted så att vi ska kunna träna. Och jag och Mimmi tränar. Vi sjunger och jag upptäcker att texten är fantastiskt bra. Mångbottnad, lite vemodig, sann – den säger verkligen något om det komplexa i att på samma gång som man slutar dagis och kommer att sakna fröknar och kompisar, ser man fram mot livet som bara väntar på att börja där borta någon gång i mitten av augusti.
En så bra text skulle jag aldrig kunna skriva.

Och jag känner att JAG ÄR INTE BRA PÅ NÅGONTING.

I skolan hade jag medelbetyg i alla ämnen. Jag lyckades kanske svettas upp betyget till femma i några ämnen, men på bekostnad av både kompisar och sexliv under hela tonåren.
På idrottsplatsen var och är jag direkt pinsam. Jag kan kicka en boll ungefär två gånger innan jag tappar kontrollen. Mitt finaste idrottsresultat i alla kategorier genom alla tider är en och sextiofem i höjd.

Jag är inte musikalisk. Jag klär mig bra men inte perfekt, jag talar knagglig engelska med tung svensk brytning. Spanska kan jag beställa en öl på, men blir ofta svarad på engelska.
Jag är dålig på att passa tider och tjänar inte mycket pengar.
Jag är inte särskilt kvick ute bland folk. Jag förstår inte undermeningar och dolda budskap i vardagligt tal. Jag har tre barn och ibland känner jag att åtminstone två av dem har långt snabbare slutledningsförmåga än jag.

Alla tre är snyggare än jag – som grundmaterial betraktat. Mimmi uttrycker sig bättre än jag i skrift, trots att hon skriver ungefär bara tre gånger om året (jag skriver precis hela tiden).

Vi sitter där och sjunger över Ted, Mimmi och jag, och jag sneglar ut genom fönstret ner mot gatan. Ett par i vår ålder håller med gemensamma krafter på och fickparkerar sin bil. Mannen jobbar bakom ratten, och hon står bakom bilen och visar med armarna hur nära bakomvarande bil han är. Han har gott om plats, men måste börja om gång på gång. Jag ser hur stämningen där ute sjunker och hur paniken växer. ”Tänk om vi inte får in bilfan, vad gör vi då?”
”Lägg om tidigare”, säger jag för mig själv, ”du måste lägga om tidigare.”
För jag ser exakt hur han borde göra. Jag skulle kunna parkera den där bilen med förbundna ögon om jag ville.

Och där slår det mig att jag åtminstone är bra på en sak.

Jag är faktiskt ovanligt bra på att fickparkera. I förrgår till exempel, fickparkerade jag så tight att jag inte kunde passera ut till gatan, vare sig framför eller bakom bilen, sen när jag hade lagt i parkeringspengar. På första försöket.

Och faktiskt: Jag är bra på att skiva sagor. Det finns ingen anledning att kokettera med något annat.
Jag börjar i morgon kväll.
På tisdag smäller det.

Bilden föreställer Mårten och är tagen nere vid Årstaviken i slutet av Maj. Jag är rätt bra på att fotografera också.