I dag den 25 juni 2007 fyllde Stella 6 år. Hon föddes på Visby lasarett klockan 19:11 och sen dess har tiden bara rusat fram.
Vi firade henne faktiskt nere på skolgården här på andra sidan gatan. Där växer ett vackert träd med bänkar under. Vi dukade upp med vitello tonnato och tårtor och grejjer. Folkisar och Fanta. Nästan alla kusinerna var där och jag tyckte att vårt sällskap mest påminde om en stor grekiskt familj. Brorsan och Syrrans kille i svarta T-shirts förde ett tyst samtal med nedböjda huvuden. Mamma och Pappa bollade med tre bäbisar. De stora kusinerna drog runt och lekte och bildade en lång svans som rörde sig fram och tillbaka över skogården.
Det kan vara jobbigt att fylla år. Jag minns själv kriserna när jag var liten. Hur jag välte kaffebordet en gång. Hur jag grät och for ut mot min farbror Ingemar en gång. Det var alltid något som hände som man ville förtränga efteråt. Att bära upp en födelsedag är svårt när man är liten. Stella bar sin födelsedag med värdighet. Inte en gång grät hon. Hon var närvarande vid varje present. Hon tackade och sken som en sol när vi stod i ring runt henne coh sjöng "Stella i dag vi gratulerar och hälsar med jublande sång" (nu ser jag att frasen låter frikyrklig, men det är den inte). Hon pratade med alla och släppte inte en kusin ur sin uppmärksamhet.
Vi var kvar på skolgården och gick inte in förrän klockan var elva. Stella somnade i soffan som en liten krok just över hörnet.
I höst börjar hon i skolan. Klasslistan kom i dag. 25 anonymar namn i boktavsordning. Och hur man dumstirrar på de där namnen som kommer att bli så viktiga redan om några månader. Några av dem kanske kommer att följa Stella under hela hennes liv.
Jag hoppas det.
Och nu över till detta:
Sportjournalister kan också. Det här är hämtat ur DN:s nätupplaga nu i kväll: "Gnagets supportrar kunde i alla fall njuta av en färgrik inramning på Ullevi: En brun- och grönrandig plan. Och en blå, turkos och orange mosaik av 35.000 tomma plaststolar."
Ännu en historia som kanske får sitt slut.
1 vecka sedan
3 kommentarer:
Bra beskrivning av hur ett sånt kalas kan vara. Det finns en del att berätta om barndomens födelsedagskalas och kanske jag öppnar spjället på min sida någon gång.
Två lysande grejjer i texten:
"Brorsan och Syrrans kille i svarta T-shirts förde ett tyst samtal med nedböjda huvuden."
(relationen till ett syskon och en vibb)
"[...] somnade i soffan som en liten krok just över hörnet."
(relationen till ett barn)
Jag minns ett stort kalas jag hade när jag fyllde 9 eller 10. Hela klassen var bjuden så vi var ca 20 pers. Det blev för mycket, jag klarade inte av det. Kalaset genomfördes väl planenligt och jag tror inte att gästerna var missnöjda, men jag hade aldrig mer ett stort kalas.
Ett stort grattis till Stella!
Man undrar ju varför man har de där kalasen. För barnets skull, eller för att föräldrarna ska få chansen att visa upp en tjusig familjefasad.
Stella tackar!
Skicka en kommentar