En dag med Bergman

Det har varit pissväder i dag igen och det kanske var rena turen, för nu har vi kunnat knarka Bergman framför TV:n hela dagen utan dåligt samvete. Extrautsändningar från rapport, samtalsporgram nyinsatta repriser - allt har jag sett. Allt utom Jungfrukällan och Smultronstället, som bjöds i 4:a och på SVT. De är ju lite långsamma. Inget vidare underhållningsvärde. Nä, för när man har suttit en hel dag och sett lättuggade porträtt och skådisuttalanden om en älskad just avliden kändis, pallar man inte riktigt med något så tungt som en Bergmanfilm.

Börje Ahlstedt skötte sig riktigt bra i dag tycker jag. Annars blev jag lite orolig när jag såg honom där i rapportsoffan, och tittade mig lite om efter en kudde att hålla i knät om jag skulle behöva skämmas. Jag minns när Astrid LIndgren just hade gått bort. Ahlstedt var nog inte spik nykter och började lägga ut texten om hur han blev erbjuden gratissex av en lyxprostituerad i Moskva, när han berättade för henne att han hade spelat Karlsson på taket på Folkan i Stockholm. Ahlstedt la ut texten och tystnade inte förrän han mötte Margareta Strömstedts blick. Den var minst sagt tillrättavisande.

Annars gillade jag Jörn Donners korta kärva utlåtande: "Varför var du och Bergman vänner?" Donner: "För att vi behövde varandra. Jag kunde hjälpa honom och han kunde hjälpa mig." "Hur vill du beskriva Ingmar Bergman?" Donner: (kort tankepaus) "Han var en krokodil. Gav man honom lillfingret tog han hela handen." Tystnad. Inget mer. Donner hade inte rört en min.

"Bergman var störst. Han var den störste." "Ingen annan svensk kan mäta sig med Bergman i fråga om internationell ryktbarhet." "Han var vår störtste svensk internationellt." osv.. Under hela kvällen bedömdes och skildrades Ingmar Bergman genom hans mätbara storhet. Det kanske är en sjuka i denna ekonimisktiska tid - att allt som är värt något ska kunna placeras på en kvantitativ skala. För mig är det inte Bergmans storhet som är det intressanta. Det är hans litenhet. Hans minimalism. Koncentrationen inåt. Framförallt koncentrationen.
Och Gunnar Björnstrand.

Jag såg solen gå ner. Mitt livs första solnedgång utan Ingmar Bergman slog det mig.



Nå, en dag har gått och i morgon hoppas jag att vi får behålla det allmängods i fråga om kändisar vi har kvar intakt. För jag kan inte sitta framför TV:n en dag till.

I morgon ska jag betala räkningar, just det - skit också.
Men det ska väl alla?