Lång dag, helt okej dag, nu är klockan 00:37 och det är den första Augusti och det är äntligen biltullar i Stockholm igen. Tack Jesus, nu kan jag inte ta bilen in til stan på mornarna. Vi har en canondale kick-ass cykelkärra för ungarna och det är bara att plocka fram den när vi kommer hem.

Jag hade ett långt jättebra samtal med min gamle vän Mats i dag. Han var ensam hemma och skrev och sånt kan ju göra underverk med en människa. Mats hade varit på begravning. En gammal kvarnenprofil har tagit livet av sig och det är ju bara fan vilken dödssommar det här har utvecklat sig till. Vi kom att prata om den där sorglösheten vi kände när vi stod där i baren på kvarnen och skrålade sovjets nationalsång mellan ölen och trodde att vi var kungar. Flera av de som surrade runt där i myllret - glada skitar allihop - är borta nu.

Men det var väl så, sa Mats, att hur stor samhörighet vi än kände, så kunde vi inte visa allt. Innerst var i ensamma, för det fanns något där som vi inte kunde uttrycka, trots broderskapet och de långa fyllesnacken och bakfylledagarna som vi garvade oss igenom tillsammans. Trots detta fanns det ett skikt i oss som inte kom ut.
Jag vet inte..för mig har det alltid varit oerhört svårt att uthärda det där. Den där ensamheten. Jag har alltid haft ett behov av att fläka ut HELA mig. Sanningslidelse kanske. Många tyckte säkert att jag var jobbig, men jag gav mig aldrig förrän jag var säker på att jag hade nått fram till 100%.

Jag skriver lite slarvigt nu för jag vill gå och lägga mig. Mimmi väntar med ungarna. Fan - bloggen alltså. Den är som knark.

Har för övrigt bytt bakgrund. Någon tyckte att jag skulle byta tillbaka och Kai tyckte att det kändes som att komma ut på asfalt efter att ha kört på grus.

Jag vet inte. Inte så viktigt kanske, men ändå: ett beslut ska tas.