Havet runtomkring oss

Nu börjar allt gå fort igen. Efter helgen börjar skolorna och dagis. Stella ska skolas in på sexårs och om ett halvår går till och med lilla Alexander på dagis.

För några kvällar sen åt vi en middag här på balkongen. Vi hade några gäster och samtalet rörde sig oförsiktigt kring miljön och vad man kan göra åt problemen och den eventuella framtid våra barn har. Om åtta år är det för sent att göra något, stod det i tidningen för en vecka sen. Någon pekade på Alexander som kröp runt i morfars famn och sa att han kommer att leva i en helt annan värld när han blir stor. Det refererades till Mad Max-filmerna. Inga naturresurser finns kvar. De som inte kan slåss för sin överlevnad kommer att gå under. Ärligt talat vet jag inte om det kanske var någon som pekade på just Alexander, men jag tittade på honom och undrade om vi har gjort fel som satte barn till världen. De är så obekymrade nu. De tar allt för givet. Har de ingen framtid?

I kväll tog vi vägen ner till en strandäng där vi grillade och tittade på solnedgången. Vägen kantades av frodig grönska och sista biten fick vi veva upp fönstren för att inte bli piskade i ansiktet av välhängda hasselkvistar. Allt var grönt och fylligt och FETT. Naturen var fet i kväll och man frågar sig om det här verkligen kommer att försvinna. Kan den här naturen som känns så oböjlig verkligen vara hotad?

När vi hade grillat färdigt balanserade jag ut på några stenar för att fiska upp lite vatten att slå ut grillbädden med. Botten är täckt med flata ljusa stenar, men jag såg bara en bråkdel av dem för den dyiga växligheten som ligger och skalpar just under ytan. Vattnet luktade illa när jag hällde det på grillkolen. Och jag minns att jag gjorde ungefär samma manöver många gånger när jag var liten. Luktade det illa då också? Jag minns det inte så.

Havet runtomkring oss dör. Det är där det börjar och plötsligt känns inte naturen så oböjlig längre. Från havet kommer döden att smyga sig upp på strandängen och äta sig vidare inåt. Det kan bara vara en tidsfråga innan hasselgrenarna här nere skramlar tomt mot rutan när man rullar förbi.
När ungarna rullar förbi...

Så vad ska man göra för ungarna? Sluta köra bil ner till strandängen och gå istället, självfallet... Spara i fonder och aktier så att ungarna får ett ekonomiskt försprång och kan köpa en bostadsrätt? Jag vet inte, visst sparar vi, men det ger mig bara en känsla av tomhet. Tvinga bort dem från TV:n kanske, så att de lär sig att umgås med böcker och får ett kraftfullt språk och lär sig att använda och vässa de resurser de har fått med sig. De måste få någon slags försprång om de ska klara sig. Det känns så i varje fall.
Var det korkat att sätta dem till världen?

Om 35 - 40 år är jag borta och då ska Alexander klara sig själv. Då har han kanske klarat sig själv i många år redan. Om det går att klara sig. Om han har verktygen.

Nu börjar skolorna. Så vässa era resurser ungar. Vässa!