Job Man

Jag var på brägårn i går. Vi håller på att bygga något som till en början skulle bli en koja åt ungarna men som nu har dragit iväg till att bli något som man kanske måste söka byggnadslov för, typ. I varje fall var det läge för ett brägårdsbesök.

Jag gillar att dra iväg till brägårn. Jag gillar den där lilla semestern från mig själv och njuter av den snäppet fyrkantigare och inte lika fjollige Anders som brukar dyka upp när det är dags att åka till brägårn. På brägårn måste man veta vad man vill, tänker jag, annars blir man utskrattad bakom ryggen, så jag vet vad jag vill ha och kan uttrycka det i korrekta måttermer. På brägårn måste man kunna backa sin bil alldeles intill bräderna, utan att titta i backspegeln, så jag gör det med gasen i botten. På brägårn måste man lasta själv, annars tror de att man är svag. Så jag lastar själv.

Innerst handlar väl det här om att jag har en ide om att såna som jobbar på brägårdar föraktar såna som mig och att det därför är viktigt att jag är under cover när jag åker dit. Särskilt här på Gotland är det viktigt. Gud förbjude att jag skulle misstas för mig själv av någon på brägårn i Hemse. När jag ser den där killen som går runt med Job-man jacka med sågspån på och ett block där han med trött min skriver upp vad han vill ha sagt eftersom han pratar så grov gotländska att ingen förstår ett ljud, känner jag per automatik hur min röst blir lite mörkare, hur jag tänker lite fyrkantigare tankar, hur jag blir lite starkare och hur jag får lust att dra lite grövre och mer lättbegripliga skämt än vad jag är van. Jag är som Zelig. När jag är på brägårn blir jag den brägårdsanställde, så fort jag ser honom.

Och jag gillar det. Faktum är att jag till och med tror att det är bra för mig. Inte minst efterssom brägårdskillarna alltid ger lite rabatter till killar av sin egen typ.