Jag har föresatt mig att sluta äta efter middagarna. I dag hamnade jag i ett provrum på en av stans mest överskattade second-handaffärer, "beyond retro", och fick en chock när jag såg mig själv i spegeln. Den där tröjan jag hade tagit med mig in, snarare förstärkte det jag hade tänkt att den skulle dölja, så jag stapplade ut, gjorde golgatavandringen förbi expetiterna och sprang uppför betongrampen ut på gatan för en nypa frisk luft. Jag behöver frisk luft. Inte småätning efter middagen.
Och se hur bra det gick. Nu sitter jag här med en kopp té och har just smällt i mig ungefär 150 gram god choklad från Cadíz. Jag brukar ha andnöd på dagarna, bara för att jag håller in magen hela tiden. Spänningarna fortplantar sig i hela kroppen. Svaljet känns som ett stålrör. Det skulle vara så enkelt att sluta käka på kvällarna. Göra 40 sit-ups varje dag. Cykla istället för att ta bilen.
Okej, jag ska inte hacka på mig själv där. Jag cyklade hela förra veckan.
Jag hade bestämt mig för att ta en paus med bloggen. Jag satt hela kvällarna och kollade kommentarer, slutade tänka på jobbet, smygsprang till datorn när resten av familjen satt och käkade middag. Beslutet kändes rent. Så lätt, så självklart. Jag skulle bli en ny människa. Lite måttfullare, lite mer i mig själv. Två veckor hade jag föresatt mig. Det gick i tre dagar. Och jag har kollat kommentarsfälten till mina senaste 5 inlägg varannan timme. Och nu på kvällen havererade det fullständigt. Jag får skylla mig själv. Jag får acceptera att jag inte är den där måttfulla, kärva, svala personen jag vill vara.
Jag är måttlös, konsumtionssugen, tanklös och ibland rätt plump.
Jag skulle ta en paus, låta tystnaden lägra sig. Andas in september, den klara soliga höstluften. Läsa något klassiskt. Återvinna självkänslan.
Se hur bra det gick..
Men för sjutton. Det var kul att skriva det här inlägget. Jag njuter verkligen av själva skrivandet. Något händer. Något förlösande, något renande.
Just nu mår jag bra. Det är därför jag skriver.
Påskafton vid Jarun
3 veckor sedan
12 kommentarer:
Jag är glad att du är tillbaka! Du skriver så bra utifrån din horisont... dina vardagsbetraktelser. din ärlighet, humor och självdistans... allt med avvägd balans på tangenterna..
Ha det gott..
Bra Anders. Att du omvärderat dina ideér om måttfullhet och balans.
Databeroende eller inte?-Den som ger sig in i leken bör leken tåla!-Men det finns gränser,och i det långa loppet säger man ju alltid"lagom är bäst"????-Men jag undrar jag..,när måttet redan är rågat!!!
på tal om valkar, joggade förbi ditt kontor o då satt du med bullar framför dig,,,hur går det till??
landslagstränarn
Hjärtligt välkommen tillbaka!Balanserad kost?
I början är man som besatt att följa bloggen dygnet runt...och andras blogg också:-) Men det tror jag det går över efter ett tag.
Kul att du är tillbaka!
1. Du kan be Blogger att mejla dig varje ny kommentar. Så är de samlade på samma ställe åtminstone.
2. Om du känner att du inte klarar av att hantera problemet även denna gång - gör som jag. Bestäm tider för när du får övervaka bloggen. Lägg inte in inlägg förrän du har nått den med dig själv överenskomna tiden. Men skriva får du göra när du vill.
Jag misstänker att mina morföräldrar aldrig har haft det här problemet.
Skönt du är tillbaka bland oss andra "missbrukare". Kör hårt! Du skriver sköna texter och tajta kläder är bara omodernt i höst.
Jag känner igen känslan. Både den när man bestämmer sig för att bli en mer måttfull person och den när man sedan ger tusan i alltihop och tutar och kör. det är kul att läsa dina inlägg så fortsätt skriv. Kersti
Jag som hade tänkt skriva en kommentar till det förra inlägget ungefär att "vad är det för mening med att skriva kommentarer till en som gör blogguppehåll? Han läser väl inte dem under den höstliga svamppromenaderna?" Nu slapp jag det.
Hälsningar
"En som kollat ett par gånger om dagen"
Skönt att ha dig tillbaka. Själv tycker jag att jag har lyckats tygla mitt bloggberoende som var riktigt illa ett tag. Det var nära att jag försummade min dotter där. Men nu känner jag att jag är herre över begäret. Det började med att jag överlevde två semesterveckor utan dator och så byggde jag vidare på det.
Däremot har jag det svårare med snuset. Det jävla snuset!
Elisabeth, Kai, Anonym, Micke, Anonym, Sago, Leopard, Lilla blå, Kersti, Rutan, Magnus!
Tack för er sköna närvaro här. Jag läste någonstans att det är kommentarerna som gör bloggen. Och det är en lättnad för mig att se att det finns fler än jag som har samma problem. Det gör liksom problemet lättare att hantera. Jag tror inte att det kommer att vara lika svårt i fortsättningen faktiskt.
Och om ni, liksom Micke, råkar passera mitt kontor och ser att jag sitter där med ett fat bullar, kom in vettja. Jag bjuder. Kaffet står alltid och puttrar på trinetten. Och låt er inte avskräckas om jag ser för upptagen ut. Jag sitter förmodligen bara och internetmissbrukar.
Salve
Skicka en kommentar