Årstalänken

Det tar ungefär 10 minuter att gå hemifrån oss till Skanstull. Om man går åt andra hållet istället hamnar man här.

Årstalänken, i dag klockan 12 ungefär. Fram till för, jag vet inte, två år sen ungefär, var den konstant ingenkorkad. Jag minns hur man satt vid rödljusen vid korsningen Huddingevägen och oroade sig för att motorn skulle koka. Här kunde det verkligen stå absolut stilla. Ibland fick man nästan impulsen att gå ut och ta en cigg, så stilla kunde det stå. Och runt bilen satt män i andra bilar och trummade ilsket på ratten. Några nästan stod upp i förarsätet. Vi är nära stan nu. Snart hemma. Vad är det med den här länken? Hur fan kan det ta stopp just här?

Men jag gillade Årstalänken. Det var här, på en menlös motorvägssträcka mellan två ganska menlösa förorter som man fick känslan av att befinna sig i en storstad. Om man blundande eller höll upp höger hand som en skygglapp så att man inte såg Årstafältet kunde man låtsas att man var i LA eller i San José, Costa Rica. Här kunde man bli carjackad. Här kunde man titta rakt in i huddingemoderaternas SUV:ar och fantisera om hur snacket gick där inne. Och varma sommardagar i början av Juni, så där vid 4 tiden på eftermiddagen, när det var kö hela vägen från Huddingevägen ända bort till Västberga, och trafikredaktionen på radio Stockholm sa att det var trafiken flöt mycket trögt på Årstalänken OCH MAN VAR PÅ ÅRSTALÄNKEN, då kände man livet i sig.

Nu. Hundra meter framför mig promenerar två damer med sina rullatorer. På körbanan som leder österut strosar en kille runt lite riktningslöst och pratar i mobiltelefon. Och jag parkerar barnvagnen mitt i körfältet och försöker ta en schysst bild. Inga bilar så långt ögat når. Och fast jag vet att bilar är dåliga och att det kommer byggas tiotusentals nya bostäder här inom kort, kan jag inte låta bli att sakna henne.
Årstalänken.