kramen

Jag träffade en bekant i dag och tänkte att jag skulle bjussa på en kram. Det är ju så man gör när man träffar folk som man står hyfsat nära. Man kramas. Men lite för sent, mitt i kramen, kände jag att hon inte alls var bekväm med detta. Jag kände att jag hade klivit över en integritetsgräns och att jag trängde mig på.

Det är svårt det där. Om kramen är standard - vilket den alltså är - måste man ha tentaklerna ute och lyssna noga på alla möjliga signaler innan man breder ut armarna. Kramen är ju lite maffia så där. Man blottar hjärtat och sluter sig kring varandra i någon slags icke angreppspakt. Den kan vara genuint kärleksfull också, som när man kramar sina syskon eller sina barn, eller bara hjärtlig, som när man träffar en nära vän ute.

Men de där avlägsna släktingarna, de rätt ytliga bekanta och de före detta kollegorna är svåra. Ibland blir kramen liksom halvhjärtad, men en arm bara, lös och energilös. Eller så avbryter man rörelsen mitt och styr om till handskak, med klapp på andra axeln. Ibland genomför man kramen fast instinkten säger att att man ska avbtryta. Som i dag. Jag trängde mig på. För henne var det väl som att glänta på dörren till ett mörkt och okänt rum där hon absolut inte ville vara. Det blev en icke-angreppskram utan föregåeende förhandlingar kan man säga. Jag ber om ursäkt. Reageade som sagt för sent.
Jag skulle vilja lägg det där slentrianmässiga kramandet bakom mig helt och håller faktiskt.

På fotbollsplanen - för 50 år sen tog man i hand när det blev mål. Nu för tiden mer eller mindre ligger de med varandra där ute. Men de är inte bättre kompisar för det.