lördag 5 januari 2008

kramen

Jag träffade en bekant i dag och tänkte att jag skulle bjussa på en kram. Det är ju så man gör när man träffar folk som man står hyfsat nära. Man kramas. Men lite för sent, mitt i kramen, kände jag att hon inte alls var bekväm med detta. Jag kände att jag hade klivit över en integritetsgräns och att jag trängde mig på.

Det är svårt det där. Om kramen är standard - vilket den alltså är - måste man ha tentaklerna ute och lyssna noga på alla möjliga signaler innan man breder ut armarna. Kramen är ju lite maffia så där. Man blottar hjärtat och sluter sig kring varandra i någon slags icke angreppspakt. Den kan vara genuint kärleksfull också, som när man kramar sina syskon eller sina barn, eller bara hjärtlig, som när man träffar en nära vän ute.

Men de där avlägsna släktingarna, de rätt ytliga bekanta och de före detta kollegorna är svåra. Ibland blir kramen liksom halvhjärtad, men en arm bara, lös och energilös. Eller så avbryter man rörelsen mitt och styr om till handskak, med klapp på andra axeln. Ibland genomför man kramen fast instinkten säger att att man ska avbtryta. Som i dag. Jag trängde mig på. För henne var det väl som att glänta på dörren till ett mörkt och okänt rum där hon absolut inte ville vara. Det blev en icke-angreppskram utan föregåeende förhandlingar kan man säga. Jag ber om ursäkt. Reageade som sagt för sent.
Jag skulle vilja lägg det där slentrianmässiga kramandet bakom mig helt och håller faktiskt.

På fotbollsplanen - för 50 år sen tog man i hand när det blev mål. Nu för tiden mer eller mindre ligger de med varandra där ute. Men de är inte bättre kompisar för det.

12 kommentarer:

Anonym sa...

Tacka vet jag ett varmt och fast handslag. Sen kan det övergå till en kram om det känns så, men annars nej tack - det är för intimt. Jag skrev om det 2 december men kan inte länka.

Anders Sparring sa...

Skönt att höra. Jag var lite rädd att jag var alldeles ute och cyklade.

Fotograf Mats Lindfors sa...

Det verkar kanske som om du överreagerar en aning. Har blivit smittad av krammotagarens osäkerhet. Tycker att du ska fortsätta ge kramar om du känner för det och dom är äkta.

Anonym sa...

Javisst - om de är äkta.

Anonym sa...

En oväntad,men hjärtlig kram från en gammal vän,såhär inpå det nya året-Är väl självklar!!!-Det spontana är oftast äkta....

Anonym sa...

Å en diktsamling av Niklas Söderberg heter "Om det håller om", handlar kanske inte om det men: "Uttittad av möbler. Gatlyktor tända fast det är ljust. Nån som rör vid en, står för nära, nån som tigger." tänker jag på då.

Anders Sparring sa...

..ett morrhårs längtan efter beröring..

Jag hoppas att jag inte avskräcker någon från fysisk kontakt. Det var inte meningen

Elisabeth sa...

Jag kramas! Sen om mottagaren känner sig obekväm, och/eller får obehagskänslor av det... ja, då tycker jag nog lite synd om den personen!
Att ge en kram är väl något av det varmaste vi kan ge av oss själva...?

Kram till dig...

Anders Sparring sa...

Jag tror att det är Okej när man känner sig bekväm själv, då känner sig mottagaren också bekväm.
Det är när man INTE känner sig bekväm själv, men kramas ändå, som det skevar.

Kram på dig med

Ing sa...

Jag förstår din vånda! Med vissa människor är det så självklart att kramas, men så finns det en slags gråzon bestående av människor som man inte riktigt vet om man ska kramas med eller inte, och då blir det lätt litet jobbigt och pinsamt. Och då har vi inte ens kommit till kindpussandet!

Anonym sa...

Men är det en sak att ha åsikter om?

Anders Sparring sa...

You bet!