Slas är död

För ett par år sen när jag och en kompis skulle ta oss en kopp kaffe på Nytorget. Det var varmt och på bänkarna i skuggan fanns det få platser så vi slog oss ner i solen på en bänk bredvid en ensam äldre man. Han såg bekant ut. Vitt hår, raka, lite väderbitna drag. Han såg ut som en rökare. Han rökte till och med tror jag.

Det måste vara Slas, tänkte jag. Han bodde ju vid Nytorget, eller hade sin ateljé, i varje fall kändes det inte så otippat att dyka på honom just där.

Vi satt där och drack vårt kaffe och tittade rakt framför oss och jag kände att jag kanske borde säga någonting till honom. Det kunde ju vara sista chansen att få tala med en storhet som Slas, så jag inledde ett samtal.

Han verkade ensam men han njöt av solen och av folklivet på Nytorget. Han berättade om sin son och kom igång alltmer. Det kändes som att han inte ville släppa mig och samtalet kändes lite långrandigt. Jag kände hur min kompis på andra sidan mannen började skruva på sig. Vi hade bestämt oss för en snabb fika, men nu rann kvartarna iväg en efter en.

Tillslut lyckades jag avsluta samtalet och vi reste oss upp.
"Varför pratade du så länge med honom?" frågade min kompis.
"Därför att det var Slas", sa jag.
"Nä, det var det inte", sa min kompis.

Jag brukar alltid tänka att jag väl har läst det mesta av Slas, men när jag ser listan över hans böcker i tidningen, inser jag att jag högst har läst 5%. Jag vet att MIcke Berg tycket att det är en skam att han aldrig har fått nobelpriset. Jag håller inte med om det. Det kom för många snabba, illa genomarbetade alster mellan mästerverken. Yngve Frej, dock, Bönder och några titlar till, betydde allt för mig när jag läste dem.

Och jag känner att Slas visade på enkelheten i skrivandet. Han gjorde inte många pennstreck. Han lämnade exakta, väl avvägda luckor till läsaren. När man läste Slas fyllde man i själv. Man skrev själv.
Det var han som fick mig att inse möjligheterna.

En kort favorit är den om den bakfulle mannen som för att slå ihjäl en förmiddag, ringer upp sitt eget telefonnummer, men i Teheran. Där svarar en annan man, bakis han med, De är mycket lika de två. De samtalar kort och kärvt. Så lägger de på. Livet går vidare. Ingenting har hänt. Allt kan hända.