Leva livet

På våren 1980 släppte Gyllen tider uppföljaren till ”när vi två blir en”: ”Leva livet”. Det måste ha varit på våren 1980. Jag kan googla på det där, men allt annat stämmer. Jag gick i fjärde klass och det var vår. Jag hade hört den där låten tidigare samma dag. Eller dan innan. Jag hade den i huvudet:

”Herregud. Det är du.
Det är du som är husets värd.
Är du sur? (på alla sätt) Okej (du har rätt)
Det har gått sönder ungefär en porslinsaffär men, va fan.”

Jag minns det som att hela skolan, alla elever och skolans två lärare, hade samlats vid kortsidan längst bort där skogen började. Någon hade öppnat luckan så att man kunde krypa in bland plintarna under skolbyggnaden. Där inne var gruset fortfarande fuktigt och det luktade kattskit.

Lågstadiets lärarinna kom krypande ut genom luckan nu. Hon var brorsdotter till mellanstadiets lärare, Per Strömmer. Hon hette väl Marie tror jag. Per och Marie. Hon var gravid, rätt snygg tror jag att vi tyckte, och hade poplinrock på sig. På knäna var hon fuktiga märken efter gruset. Hon såg tung ut när hon reste sig upp. Ingen hjälpte henne. Per stod en bit bort och tittade förhoppningsfullt på henne, men hon skakade på huvudet. Mellan Per och Marie var vi, en ring av ungar, hela skolan, 19 barn långt ute på landet.

Marie tittade på oss. Jag undvek att möta hennes blick. Det gjorde alla. Minst en av oss var skyldig.
Jag önskade att det hade varit jag.

Ingen visste. Kanske hade de hittat ett lik under skolan. Kanske skulle de hitta ett lik under skolan. Snart. Förr eller senare, för det handlade bara en tidsfråga. Det viskades redan runtomkring mig. De kriminella elementen nästlar sig in! Jo fan, visst fanns det kriminella här i Långalma också. Det var femmorna och sexorna som viskade. De visste. Annika hade sett en knarkare inne i Östhammar. Det fanns sniffare också. Ett helt gäng i Rimbo.

Nu var kriminaliteten på väg ut till oss. Det kändes som ett löfte. Ett lik. Eller knark. Polisen skulle komma. Jag kunde se dem framför mig. Hur de parkerade i en ring med sina bilar inne på skolgårdsgruset och hur jag och Pelle och Jeffen fintade Ronny och hoppade ut genom ett fönster på baksidan och flydde till skogs. Poliserna skulle självklart ha hundar, tänkte jag. Hundarna tappar spåret om man springer i vatten eller klättrar upp i ett träd och kastar sig från krona till krona. Eller tar sig in i en hage med kvigor. Hundarna blir galna av doften och poliserna vågar inte skjuta av rädsla att träffa något djur.

Marie var mycket allvarlig.
”Det är någon som har brutit sig in i materialrummet. Allt det som vi hade köpt till hela nästa läsår har försvunnit. Det var pennor för flera hundra kronor. Era pennor.”
Det var nu jag vek med blicken:
”Är det någon som vet vem det var?”
Jag önskade att jag visste. Så att jag hade kunnat hålla käften om det.

Femmorna och sexorna slöt sig i sina cirklar. Jag drog mig bort mot de största tjejerna. Stack in huvudet mellan deras jackor och lyssnade och vred på huvudet. Vi var drabbade av kriminalitet. Vi var brottsoffer. Det förenade oss.
Var vi hotade? Kunde jag kanske skydda någon? Elisabeth såg rädd ut. Ville hon ha någon att hålla i handen?
”Det är för jävligt” sa jag.
Först nu upptäckte de mig. Susanne skrattade och drog med sig Elisabeth och Annika.
”Hej då Sparring”, sa hon.
Och med en liten förskjutning av kroppstyngden bara, hade hon skuffat mig ut ur cirkeln igen.