Ingenting blir som man har tänkt sig men det är väl på tiden att man lär sig leva med det också. Den här våren har varit ett skämt på den fronten, men ändå sitter jag här och känner mig rätt nöjd. I morgon börjar i varje fall arbetet med en ny omgång Hotel Kantarell och det känns solit och handfast på ett sätt som jag behöver just nu. Om inte annat behöver min plånbok det. Men som sagt, läxan jag har lärt mig den här våren är att inte räkna ut någonting på förhand. Jag nästan skäms över vad jag har lovat mig själv och min omvärld som jag inte har kunnat hålla.
Vad var det som kom ivägen då? Livet. Steptokocker. Dåligt väder. Tvätthögarna på vardagsrumsgolvet.
Det jag egentligen är mest rädd för är att jag ska sluta utlova storverk från mig själv. Att jag en kväll kommer på mig själv med att inte drömma om den där sköna känslan jag kommer att känna när allt är i hamn en dag. Det där vissionerandet jag kan ägna mig åt. Dagdrömmarna som kan bli till mjuk bomull runt vissa stunder i min vardag. En vän sa till mig: Det är en oerhört tillfrädställande känsla att ha något man har gjort mellan pärmar. Att kunna ta på det. Att kunna säga att det här har jag och bara jag gjort. Det är drömmen om den känslan jag inte får ge upp. Annars är allt hunky dory.
Blir det för självupptaget?
Världen står i brand. Amerikanarna har borrat upp ett ozonhål stort som gotland över oss. Religonerna hotar att hugga varandra i strupen och på gazaremsan regnar det missiler över flyktinglägren. Och jag sitter här och tänker på min personliga framgång.
Kanske det. Jag kan känna det så ibland.
Bilden har Stella gjort.
1 kommentar:
Rätt in i hjärtat.
Det tveeggade med att vara teaterperson är just det där med "ögonblickets konst".
Skicka en kommentar