I går när jag satt på 2:an och var på väg till dagis drabbades jag av en plötslig och stark längtan efter att befinna mig på landet och hugga ved. Och jag såg mig själv utanför ett rött torp, på en lagom murken vedbacke, med en yxa vid en huggkubbe. Att vara i en tystnad som bara bryts av de där vedhuggningsljuden - nu när jag skriver detta känner jag att jag längtar lika starkt - där och då var det allt jag kunde tänka på. Bussen krängde och chauffören tryckte för hårt på bromsen varje gång han skulle stanna. Jag stod upp och höll mig i en sån där stång och parerade med magmusklerna. Bakom mig pågick ett samtal, runtomkring mig var ljuden, utanför bussen stod Erstagatan i full vårblom och allting föll in mot mig på ett sätt som jag tror att städer gör bara när man känner sig riktigt stressad. Ljudet av vedhuggning. Att ha en panna kaffe som står på ettan inne i köket. Känslan av att vara alldeles varm fast det bara är +9 ute. Jag ville dit. Fick en impuls att bara plocka upp ungarna från dagis, åka hem och sätta dem i bilen och köra så långt ut på Ingarö eller Värmdö det bara går. Men jag gjorde inte det.
Den där drömmen om vedhuggning, jag har aldrig varit där på riktigt. Jag vet att jag bara blir illa till mods av tystnaden på landet. Är det någon som känner igen sig? När ljuden av staden och hela det sociala livet omkring en försvinner, och man är alldeles ifred, finns ändå stressen och oron kvar. Och när inte bakgrundssorlet finns där att dämpa den, brusar den ännu starkare.
Så varför drabbades jag av denna bild? Vad ville den mig? Jag tänker på det nu. Någonting inom mig säger att man ska dra öronen åt sig när längtar till landet på det där sättet. Någonting inom mig säger att jag ska stanna kvar där jag är, att det är bara det som kan stilla oron.
6 kommentarer:
Bra (igen).
Nä du, oron och stressen fins inte kvar om du bara håller ut ett slag i tystnaden. Först brusar den högre, ja, och det är jävligt otrevligt. Men man håller ut i stålbadet och så småningom klingar det av och LUGNET infinner sig. Den stora FRIDEN. Sedan är det förstås nån jävel som bryter tystnaden med att ställa sig och hugga ved, men då vet man i alla fall att tillståndet de facto GÅR att nå!
;-)
He, he.
Ja, det är alltid någon ångestfylld jävel som bryter tystnaden med vedhuggning eller en gräsklippare.
Att fly från oron går inte, men att befinna sig i den en stund på landet och sedan känna att den lättar...Våga släppa taget och märka att det svåra går att uthärda, att jag fixar, det är min strävan. Säger hon som för varje dag kommer närmre den medvetna närvaron.
Oj. Det här känner jag igen. Jag kan inte se att DET I SIG är helande att gå längs en öde strand, stå mitt i stormen, stå i tystnaden i en skog etc. I filmer tar folk en helande promenad för sig själva i nåt kargt landskap och så vips mår de bra. Personligten funkar staden och dess ljus, kanske åka bil genom staden och en massa andra grejer som är långt från tystnaden, bättre på min oro. Är man fri och utan oro dock, ja då är det skönt med ensamhet och så...
Det är våren, den annalkande våren. Vårljuset som rör något inom oss. För mig ska det vara en storspov som soundtrack till vedhuggningsscenen.
Skicka en kommentar