Ifrån vardagsrummet hör jag hur bäbis efter bäbis kommer till världen. Allt som händer i förlossningsögonblicket. Det första andetaget, hjärtkamrarna som sluts, skriket. Jag förösker htta rätt ord för det. Är det förlösande? Rasande? Förorättat? Skriket som fyller tomrummet där en viss person tidigare inte existerade. Det är döden fast tvärtom. Inget av mina barn har skrikit så. De har gnytt irriterat och somnat. Jag är lite besviken på dem. Vi kanske borde skaffa oss ett till.