Tillbaka på Spuntino. Här är det rött och varmt och igenkännt. Samtalen är livliga och gardens hålls nere i knät. Kaffet är gott faktiskt. Godare än hos del flesta. Musiken är bra på det där sättet att man glömmer bort att lyssna på den. Jag tycker om att gå hit ibland före jobbet. Kolla mejlen, blogga, höra Pi och Micke och alla andra dra sitt livs historia, så långt den nu har kommit sen vi sågs sist. Det är trevligt. Ett dagis för frilansare.

Just nu är det enda jag kan tänka på att den där flickan i Vetlanda får 200 000 av kommunen. De har förlikats heter det. Är det ingen som kan tala om för henne hur lite pengar 200 000 är i ett sånt här perspektiv? Det är pengar som kommer att räcka i ett år högst. Sen är hon tillbaka på ruta ett igen, men utan möjlighet att ställa några som helst krav på Vetlanda kommun. Det är överhuvudtaget märkligt det där när människors lidande får en prislapp. 200 000, det är vad man anser att en uppväxt i ett skjul tillsammans med en våldtäktsman - och med kommunens goda minne - är värt.
Tjenare.

Att ge henne pengar är ett slag i ansiktet ju. Hon förtjänar någonting mycket bättre. Hon förtjänar en offentlig avbön. Hon förtjänar att sättas på en piedestal, skuggad av jasminblommor och med hela kommunledning stötandes sina pannor i golvet framför henne.

Annars är jag rätt blockerad i dag av skäl jag inte har någon lust att ta upp här i bloggen. Kolllar mejlen en del. Har ont i magen. Inte bra. Mitt fokus behövs någon helt annanstans.