Det här är inlägg nummer 400

Solen skiner in i köket hela förmiddagen. Det är den tiden på året nu. Vi tvingas hänga olika tygsjok framför fönstret för att inte smöret ska skära sig och barnen spricka i den aggressiva morgonsolen. Alex brukar vakna som en vampyr där inne i den mörklagda sängkammaren och när han kommer ut hit är det som om någon stack honom med ett litet svärd. Men vi har laddat med kangas och mörka tyger, så vi klarar oss. Jag föreställer mig att vi lever lite arabiskt, bak draperier, skyddade mot solen.

I går kväll såg jag babel special med Lars Norén. Jag gillade inte intervjun. Den kändes som en kärleksakt mellan två personer som inte älskar varandra men som inte har vågat säga det än. Norén slet med sig själv. Jag uppfattar att han står för sin bok och att han faktiskt kan försvara den, men i en intervjusituation, där svar måste vara korta och sanningen blir det som man väljer att visa, framstår han som undanglidande och lite kokett. Han grät en gång, det kändes fint, inte alls påklistrat, ändå har jag hört tusen röster oja sig över just den sekvensen. Men jag ångrar att jag såg intervjun. Den saboterar läsningen. Tar udden av magin. Så om ni har möjlighet, se den inte.

Nu har jag jobbat mig igenom en hög praktiska saker. jag är hemma. Barnen är i skola och på dagis. Mimmi är uppe på KF-huset och studerar deras takterass. Om en stund ska jag cykla in till stan och ta en fika. Men först ska jag.
JOBBA.