L N

Norén har blivit lite som en låssaskompis här mitt i vardagslivet. Som någon som pågår i andra ändan av en telefonlinje och som är där närhelst man lyfter den. Det är en monolog alltså. En lång härlig monolog. Det är nu i slutet av januari 2001, Norén har just varit nära döden, och om några dagar blir ha närapå psykotisk under ett gräl med sin fru. Jag bläddrar framåt ibland, först sökte jag efter kända namn, men nu gör jag det för att se var brytpunkterna ligger. Texten är så massiv att man kan missa dem, de kan dyka upp som en bisats bara: "Cecilia ringde. Sa att hon hade talat med Kirstis man. Han känner till hela historien. Hon sa att jag inte får ringa henne mer." Han lever ett helvetes liv Norén. Röker, jobbar, tränar, shoppar och tar hand om sina kvinnor. Och han visar en slags narcesistisk omsorg om sina nära. Det är som att han vårdar gräsmattan så att han, närhelst han har lust, ska kunna sträcka ut sig på den. Någon skrev att boken handlar om kamp. Ja, herre Jesus vilken kamp. Och den bara pågår.

För övrigt läste jag det här inlägget i en annan blogg. Jag tycker att det är fantastiskt bra. Jag tycker att det säger allt om vårt förhållande till de stora genierna.