Vi tänker för lite på Bagdad.

Fin morgon. Vaknade redan 07:50 och hämtade tidningen. De röda färgfälten blir allt rödare, jag satt och glodde på vädersidan under hela frukosten. Bagdad +46. Det är alltid minst 15 grader varmare i Bagdad. På nätterna blir det inte under +30. Lägg på detta att uthärda ett krig. Att ligga på ett smustigt sjukhusgolv med granatsplitter i benen och inte en aning om var mamma och pappa är. Att bevaka en väggspärr på en sönderbombad gatstump där alla blickar är den potentielle självmordsbombarens, med 25 kilo combatutrustning på ryggen, en taskig uppväxt i Ohio i bagaget och Metallica i hjälmens inbyggda hörlurar. Att vara gravid i 9 månaden och föda ett nytt barn. Att ha små barn där. Tjuven i Bagdad. Pärlemorglimmande pallats. Flinka ficktjuvar och Omar Sharif med en pärla i turbanen. 1965, när min pappa var ung och gav sig ut i världen var Bagdad hans drömmars mål. Han liftade genom Europa, men kom inte längre än till Israel. Tänk er den rutten i dag - den tänkta fortsättningen på hans resa - från Israel, genom Jordanien och Syrien, till Bagdad, luffandes längs vägarna med en stor amerikansk flottisttrunk på ryggen. När vi var små brukade han visa diabilder från sin resa, Döda havet, Jerusalem, munkklostret Ahtos i norra Grekland. Redan då var världen våldsam och farlig, men fortfarande kunde man göra pojkdrömsresan, den som börjar med en snurr på jordgloben och ett blint finger som får landa var som helst men inte mitt ute i Stilla Havet. Namn som Beirut, Teheran, Kabul hade en annan klang då. Han sa alltid att det var till Bagdad han skulle och när han sa det till oss ungar, väckte han våra drömmar. Det är för länge sen nu. Ingen av oss kommer någonsin att komma dit. Ingen drömmer sig längre dit. Alla drömmer sig därifrån. Vi tänker för lite på Bagdad.