Det doftar ensamhet

"Från vårt äppelträd
faller äpplen ner
det doftar gott
men doftar ensamhet"
Olle Adolphsson

I går satt jag vid ett långbord under äppelträden i en trädgård mellan Öja och Fide och firade min gode vän Tobias födelsedag. Alla hade bjudit till. Det var knytis och vi var väl en 10 - 15 vuxna runt det där bordet. Här fanns ingen som ville någon någonting illa, samtal fördes och dök ledigt på djupet. Barnen sprang ut och in ur huset. Någon spelade fotboll. Någon fick ett getingstick. Jag hamnade längst ut på ett hörn och så hände det som ofta händer just mig i såna här goda sammanhang. Den jag pratade med var tvungen att lämna sällskapet, alla andra var inbegripna i sina samtal och jag satt plötsligt ensam.

Det brukar dröja en stund innan man förstår att man är ensam. Man tänder en cigarett, tänker på något som just har sagts, tittar lite på månen, men så kommer man till insikt: Alla andra pratar med någon. Det är bara just jag som inte gör det. Jag sitter bara och lyssnar på samtal. Jag hör spridda fraser från olika håll och vet inte vem jag ska lyssna på. Jag vet inte om jag får lyssna ens.

Och jag känner aldrig att jag har rätt att bryta in. Jag kan inte bryta in. Det här är en film som handlar om gemenskap och jag är åskådare.

Jag satt där under äppelträden som någon hade hängt upp lyktor i. Natten var snudd på augustisvart och kaffet var urdrucket. Jag satt fastfrusen i min stol. Det pirrade i näsan, som det ju gör när man hyperventilerar. Jag försökte tända en cigg till, men vågade inte röra mig. Jag var absolut ensam och doften av ensamhet bara växte.

Så kom Mimmi tillbaka:
"Har du det bra?"
"Ja då."
"Ska vi gå in och se hur det är med barnen?"
"Gärna."

Vi stannade kvar två timmar till. Jag var inte mer ensam. Det blev trevligt sen. Men den där stunden av övergivenhet, den är så..oerhört mycket jag.