Nu sitter jag här i soffan med en dator i knät och arbetar. Julkalendern tar alltmer form och det börjar kännas roligt att sätta repliker och hitta scener. Jag tror på att skriva rätt tydligt och korthugget. Gärna saltade repliker med svordommar (de rensas bort i regibearbetningen sen, men anger ändå ton eller temperatur). Jag försöker undvika övertydlighet eller att skriva publiken på näsan genom att med ord bekräfta det vi redan ser i bild (någon håller fram en apelsin, någon annan säger ”En apelsin?”. Det kallas apelsinTV och funkar bara om man är Clownen Manne).

Men framför allt är det viktigt när man skriver, att man spelar manuset. Att man är där , inne i den där lastbilen eller på den där gatan, och försöker förstå och tycka om karaktären man skriver. Ibland hittar man inte in, och då blir det svårt och ofta rätt så övertydligt, men om man har is i magen och vågar vänta, öppnar han eller hon upp tillslut och då är det snudd på svårt att hinna med att skriva det som ska sägas.

För den som sitter i ett angränsande rum och lyssnar tror jag att mitt skrivande låter som ett sporadiskt droppande eller stunder av absolut stiltje som ungefär en gång i halvtimmen bryter ut i en fem minuter lång skur. Jag räknar med att under 4 timmar vid mitt skrivord (eller i soffan som i dag) skriver jag effektivt i ungefär 45 minuter. Resten av tiden ägnar jag åt oriktad verksamhet, som att blogga, leta efter bilar eller sommarstugor på nätet, eller att gå upp och koka kaffe (eller röka om det är en sån dag). Ofta har jag dåligt samvete på kvällen när jag ska sova. Jag tänker att jag borde ha fått ur mig mer, att jag har slösat bort min tid på ovesäntligheter, att jag vore miljonär i dag om jag hade varit lite mer fokuserad. Men allteftersom åren har gått börjar jag förstå att detta är min metod. Den är jobbig och lite destruktiv, men tydligen nödvändig. För när jag väl sätter ner foten på gaspedalen, brukar det bli väldigt bra.

I förmiddags har jag försökt snygga upp bilen lite. Jag tog den till OK globen och körde ett tvättprogram, dammsög och plockade bort glasspinnar efter sommarens bilfärder. När jag körde hem kände jag hur mycket jag tycker om bilen. Den gungar fram så mjukt och mullrar lite som en traktor när man trycker till på gasen. Och det är alltid något halvlöjligt program från Göteborg på radion när jag är ute och åker. Jag kommer att sakna den.

Väl hemma igen svabbade jag av alla mattor med Ajax och torkade av paneler och galondetaljer. Bilen ser ut att må bra nu. Den uppfräschad som en 60 årig ungkarl på väg till sin första blind-date.

Ankie: Den gotländska sanden tycks inte helt och fullt vilja lämna min bil, så jag antar att du får ta med dig lite av den tillbaka till ön. Det är sand från Austre nere på Sudret. Sudersand alltså, trots att bilen aldrig har varit på Fårö. Själv brukar jag gilla att ha lite sand kvar i bakluckan. Jag gillar vemodet i att när man har rotat fram fönsterskrapan ur bakluckan och står där med snö till vristerna, plötsligt upptäcka att man har lite av den gotländksa stranden på knogarna.
Det kommer du också att göra.

Bra, slut nu, nu känner jag hur någon vill mig något, så jag återvänder till mitt manus. Asvnitt 15, nie dar kvar till jul, och allt är kaos.