Vi såg första delen av "tell me you love me" i kväll. HBO:s serie om samlevnad, där tre par har det dåligt på olika sätt. Jag satt i fåtöljen långt framme vid TV:n. Mimmi satt i soffan. Scenerna var enkla, tablåmässiga (och lite övertydliga) och handlade innerst om vår beröringsskräck för det som måste beröras. Efteråt kände jag ett starkt behov av att sitta mycket nära Mimmi i soffan. Vi konstaterade att hur man än gör, bär alla vägar förr eller senare till terapeuten.
Och att det är rätt jobbigt att titta på den här typen av TV tillsammans.
7 kommentarer:
Måste verkligen alla vägar bära till terapeuten?
Tror att tv:n här kan funka också, ställer öppna frågor för den som vill svara. Men det kräver...
Det är väldigt kreativt och givande att både gå i terapi och i parterapi. Man behöver inte gå för att man har stora problem. Livet kan bara bli bättre. Själv tänkte jag ekonomiskt att detta är inget att lägga pengar på om man inte har en massa problem. Jag tänkte om. Och är så glad för det! Kajsa
Inse sen hur jobbigt det blir när du nästan får samma känska som när du sitter bredvid dina föräldrar, när du tittar på grymt erotiska sexscener sittandes bredvid din make/maka. Ur led är tiden min bäste herr Sparring.
Glöm inte att de som verkligen behöver en psykolog inte har råd med det.
Ankie: Vi såg "lust - caution" för några kvällar sen, inga problem. Det är inte sexet i "tell me" som är grejjen, det är tystnaden.
michael: Är du säker på det?
Jag har nog fått uppfattningen att landstinget är ganska bra på att ge hjälp på högkostnadskortet till de som verkligen behöver gå till psykolog. Kajsa
Jag såg reprisen. Det var pinsamt igenkännande, inte för sexet utan för att vissa repliker kunde ha tagits direkt ur en verklighet alltför nära inpå mig.
Det pinsamma är att inte vara ett dugg unik, utan tvärtom obehagligt förutsägbar.
Skicka en kommentar