skratta då

Jag var inne i stan i kväll och gick på Big Ben. Varje söndag är det Stand Up där och eftersom jag är lite intresserad av det, försöker jag se så mycker jag kan.

Men jag vet inte. Efter 2 timmar med 12 komiker känner jag en viss tomhetskänsla. Stand up är ju konstformen där det är skrattet och ingenting annat än skrattet som räknas. Och visst skrattar man ibland, men man gör det liksom på ren reflex, därför att komikern var skicklig och tryckte på rätt knapp vid rätt tillfälle, eller ibland för att man hörde att det borde vara kul nu, så man gjorde det för att vara artig. Publiken är alltid artig på Big Ben. Det är aldrig någon som buar eller kastar saker upp på scen. Alla, precis alla, får skratt. Alla får applåder. Mer eller mindre ärliga, men ändå applåder. Och givet detta tycker jag att det tas alldeles för få risker från scenen. Jag menar att de komiker som trots allt har lyckats få publiken dit de vill, missar chansen att säga något som betyder något också.

Det finns komiker som kan beröra på riktigt också. Henrik Schyffert gjorde det i sin föreställning "the 90:s" förra hösten (han styrde mig närapå in i en livskris), Magnus Betnér har sagt några saker som jag tänker på ofta, Thomas Järvheden har ett allvar, osv, men annars är det mest: "tack för det skrattet, här kommer ett skämt till."

Nu ska inte jag komma här och komma, för jag har själv gett mig på Stand Up och jag har absolut inte haft några andra ambitioner än att få publiken att skratta. Men det är när man sitter som publik (och gör det lite för ofta) som man ser den där ihåligheten. Publiken ska skratta. Var det bara det?