Jag mådde riktigt bra av att läsa intervjun med Ulf Lundell i DN i går. Inte så mycket på grund av vad han sa, eller på grund av att jag är ett stort fan (för det är jag inte) utan på grund av att han står för något som jag minns som väldigt påtagligt och närvarande i Sverige, men som knappast finns kvar längre.

Och jag vet inte vad detta är. Jag kan inte sätta ord på det. Jag vet bara att det fanns ett Sverige där jag växte upp, där jag lärde mig navigera och där jag fann en hemvist, men att detta Sverige inte längre finns kvar.

Ulf Lundell säger att han bara var lycklig på riktigt under den perioden då han hade småbarn. Jag vet inte om han talar sanning där, kanske är det en efterkonstruktion som passar hans image, men jag tar det som ett erkännande.

Klockan var 23:59 i går kväll när jag la ifrån mig DN:s kulturdel och gick till sängs. Mimmi låg redan där och gick igenom vårt bildarkiv för de senaste 2 åren. Hon sa att hon var stolt över våra barn. I morse sa hon att hon kände sig lycklig över dem. Kanske har Ulf Lundell rätt. Tänk om det är så att det är just exakt det liv jag och Mimmi lever nu som är lyckan? Inte det vi minns från förr, inte det som eventuellt kommer att hända längre fram. Utan det här.

Det gäller bara att ha modet att acceptera det.