Allsång

Jag var på teater i kväll, för sent kan man tycka eftersom jag är bloggare och just mun till mun metoden är den bästa metoden när det gäller att dra folk till teatern. Tyvärr var det sista föreställningen. Allsång av Mats Rosén, på Elverket. Lysande. Jag ropade bravo under applåderna. Kände mig darrig i benen efteråt.

Mats Rosén skriver fruktansvärt rolig och sann dialog. Har ringar in det löjliga i att vara människa och liksom bara kämpa på för kämpandets egen skull. Och han vrider dramat in mot en kärv men absolut inte kärlekslös kärna, där karaktärerna äntligen har gett upp, och står exponerade för sig själva. Det kanske är så all teater funkar - etablerandet av en situation och så avklädandet, men den här kärleksfullheten är ovanlig. Det är få som vågar påstå att det finns frid bortom helvetet - att man inte är förlorad bara för att man har förlorat - men det gör Mats Rosén.

Jag väljer att lulla in min text i såna här långa och luddiga formuleringar eftersom jag inte fattade allt. Men bra var det. Som fan. Allsång, på Elverket. Ni skulle ha sett den.

Och stjärnan, Kristina Törnqvist - hon var magisk. Vi snackar Monica Zetterlund, Viveka Seldahl - så bra var hon. Torkel Pettersson också. Filip Alexandersson. Mia Björne. Alla var bra.