Eden Lake

(Heder åt Fristorp. I förrgår fick jag ett trevligt mejl från henne och i går infördes en rättelse i DN.)

Vi såg Eden Lake i går natt. Jag är rätt lättsuggererad och brukar ryckas med även om det jag ser är taffligt gjort, men inte som i går. Jag darrade och hackade tänder genom hela filmen. Eden Lake är något av det otäckaste jag har sett. Och med ett slut som är så snyggt och på samma gång obarmhärtigt grymt att filmen aldrig kommer att lämna mig känns det som. Jag vill inte förstöra för någon genom att avslöja för mycket, men det är ett slut som verkligen skiljer ut Eden Lake från vilken annan film i genren om helst. Fullständigt genialt. Oj, oj, oj, jag skulle vilja prata om det med någon. Känner att det inte duger att sitta här och blogga om en film som ingen har sett än. Så se den, den som har nerver.

Och bara för att jag sitter och skriver detta, mitt i natten klockan halv 4, så dånar ett ungdomsgäng (monstren från filmen alltså) in i porten och strömmar uppför trapporna till lägenheten över vår. De sliter i dörrar och skriker i trapphuset. Jag blir livrädd och får puls. Släcker lampor och kikar ut genom titthålet men ser inget. Det är bara ljud där ute. Någon skriker vad fan, någon skrattar. Jag kollar på framsidan och på baksidan. Överväger att ringa polisen, men lugnar mig efter ett litet tag.

Nu spelar de typ jazz där uppe. Jag hör tysta skratt. Någon spolar i toaletten. Jag är som sagt rätt lättsuggererad