Jag gick upp tidigt i morse. Tänkte börja jobba igen. Det är i grevens tid faktiskt. En grej ska vara inne på torsdag och jag har knappt börjat än. Men givetvis fastnade jag i bloggvärlden istället. Hamnade hos Suziluz och blev kvar i säkert en timme. Vilken bra blogg! Långa personliga texter, välskrivet och vemodigt. Och givetvis börjar jag spekulera i vem som döljer sig bakom en där signaturen. Är hon någon jag känner?

Klockan tio började började min mobiltelefon slita i familjen. Jag hörde det här utifrån vardagsrummet men brydde mig inte om att gå in och trycka på snooze. Väckningssignalen ljuder bara i 30 sekunder och sen är det automatisk snooze i 9 minuter. Så 18 över stapplade Mimmi upp med Alexander på armen. Han hälsar inte på mornarna. Han är den ende i vår familj med genuint dåligt morgonhumör. Det är först 3 tallrikar fil senare man kan få någon kontakt med honom. ”Nej” är allt han säger. Med gråten i halsen.

Granen måste ut nu. Två veckor är lagom tycker jag. Först är man noga och vattnar den var sjätte timme, men sen glömmer man bort den alltmer och nu står den och ser ut som en kompis från förr där i sitt hörn. Släckt och barrande. Den ska ut i dag. Det brukar vara en av årets starkaste upplevelser. Att slänga ut granen och upptäcka hur stort rummet ändå är och börja planera för semlor.

Nu bråkar Alex med Mimmi i köket. Tekokaren brusar på spisen. Snart kommer det att lukta rostat bröd i lägenheten. Det är ett kallt lite blaskigt ljus ute. Snön som låg som en tunn slöja över träden på skolgården utanför har blåst bort under natten. Det är nakna gråa grenar mot vit himmel.

Dagens stora upptäckt är Suziluz. Den stora uppgiften att få fart på jobbet.