Overklig känsla. I vardagsrummet sitter Mimmi och tittar på Nausica med ungarna trots den sena timman. Jag såg just på aftonbladet.se att Michael Jackson har avlidit efter en massiv hjärtattack. Mimmi lyssnade på honom så sent som i dag. Hon kollar film nu. Jag vill inte berätta det än.
Trots att Michael Jackson under de senaste femton åren har sett mindre levande ut än zoombiesarna i Thriller-videon, är det fullständigt ofattbart att han är död. Han som sov i ett syrgastält för att leva i 120 år. Han som var så neurotiskt rädd för döden och baciller, att han lät testa sig för svininfluensan flera gånger om dagen tidigare i våras när den drog över världen.
Han var ju galen. Galen och extra allt. Och trots att man inte direkt lyssnade på Michael Jackson, gick det inte att undgå att ha en relation till honom. Han var som oväntad nakenhet på offentlig plats - man kunde inte låta bli att titta dit. Och det blev alltmer freakshow ju längre tiden gick, men han skrev bra låtar också.
Jag tänker på Thrillerplattan. Michael Jackson är redan trasig efter sin uppfuckade barndom. Han är redan en påpassad världsstjärna. Han spås blir nästa riktigt stora. Nu kommer hans andra soloalbum och alla som hade hört den innan den släpptes måste ha stannat upp och bara "jävlar vad bra". Det finns ju plattor där man kan föreställa sig stämningen runt mixerbordet. Hur alla bara måste ha myst och tänkt att detta kommer att bli en skräll som ekar länge. Jag tänker att det nog var så flera gånger när Bowie spelade in. Eller för den delen Jakob Hellman. Thriller är så full av charm, energi och briljans att alla inblandade måste ha gått hem från jobbet i brygga när den var klar.
Oj, oj, oj, vad han satte dit den då, den gången. Inte en siffra fel. Har ni sett videon från Motowns 20 årsjubileum? Jackson five har kört ett medley, och Michael stannar kvar på scenen när de andra går av. Och så kör han Billie Jean, dansar och sjunger (playback) och Diana Ross och alla andra de andra i lokalen står upp och applåderar långt innan han är färdig. Kolla den på youtube. Ska Michael Jackson bli ihågkommen, är det så.
50 år. Det är ingenting. Ändå känns det som att Michel Jackson alltid har funnits. Kanske för att han var varit offentlig person under hela min livstid. Kanske för att hans utslocknande blev så långdraget. Och Michael Jackson var så bra att trots alla kinky rykten kring hans person, trots de alltmer bizarra bildreportagen som skildrade hans ruttnande näsa, slutade man aldrig riktigt att tro på hans hundraprocentiga come-back. Har man liksom skrivit Billie Jean en gång, kan man göra det igen. Jag undrar vad han tänkte själv?
Någon har sagt att Michael Jacksons hade en störning som gjorde att stod på en elvaårings nivå emotionellt. En slags autism alltså. Och ja visst, han var nog bara elva. Han ritade teckningar av enhörningar och byggde ett tivoli på tomten. Och dog av en hjärtattack.
Det är djupt tragiskt. Stackars Michel Jackson. Stackars, stackars Michael Jackson, vilket jävla skitliv han fick. Trots att han skrev Billie Jean.
Mimmi vet nu. Hon kom ut här i köket när jag skrev. Overklig känsla. Killen som sov i ett syrgastält för att bli 120 år, blev bara 50.
Lösenordsskyddad: Första gången
5 dagar sedan
3 kommentarer:
Väldigt fint skrivet Anders.
...allra mest rörd blir jag av dina ord "hon kollar på film nu. Jag vill inte berätta det än."...
Ikväll dokumentär på SVT om hans artistliv, jag ska kolla.
Hörde det tidigt i går morse på lilla skrällradion när jag röjde i nya torpets överväxta rabatt. Det kändes ganska overkligt ...
Skicka en kommentar