Hemma med sjukt barn

Pappor! Känner ni igen er?

Hej då Hammarby

Jag gick förbi Hammarbys träningsanläggning i dag. Den var tom naturligtvis. Några löv låg och skräpade på gräsplanen. Jag tyckte att det såg ut som om den lutade. Uppåt.

Det finns de som har dragit slutsatsen, av föregående inlägg, att jag är hammarbyare. Inget kunde vara mer fel. Men jag känner med dem. Och jag kommer att sakna dem. Jag minns hur det var när Hammarby kom tillbaka till allsvenskan 1998 och vi fick se fotbollsmatcher i Sverige som vi inte hade sett sen 50-talet. 34000 åskådare som gick och såg en seriematch. En kompis till mig - Ahmed - stod på norra Stå och skrek sig lycklig, trots att AIK förlorade premiärderbyt. Han lyckades hamna framför en expressenfotograf och fick uttala sig för självaste Mats Ohlsson. Detta är fest. Nu är det roligt med fotboll igen.

Men det är länge sen nu.
Hej då Hammarby.
Djurgården skiter jag i.

hammarby åker ur i år

När Mårten insåg det gick han upp på berget bakom där vi bor.

fnas

Jag och Mårten var på Eriksdalsbadets äventyrsbad i dag. Oj vad tjocka alla är. Och tatuerade. Och oj vad illa det luktar i herrarnas omklädningsrum. Att kliva in där är som att gå in i en vägg av andra mäns underlivssvett. Och allt fnas och gammal hud och hudfärgade proteser i bastun och fuktiga handdukar och spraydeodoranter som ska skapa en illussion av testosteron.

Därefter en uppfriskande cykeltur hem över Skansstullsbron. Och en dusch.

När vi ändå är inne på nostalgi:

Axa - Ludmila - gott och mixat.

Innerstadsrevy

Ibland blir jag glad när jag ser en innerstadsrevy som ser likadan ut i dag som - tja för 40 år sen, eller 50. Hur långt tillbaka kan man gå?

Nu var det länge sen jag såg någon revy. Vet inte om jag någonsin har gjort det, live alltså, men när jag var liten knarkade jag Hasse och Tage så fort jag kom åt.

Om man tar tunnelbanan till Gärdet och går ner mot Värtahamnen passerar man den gula trävilla där H&T spelade 88-öres revyn 1970. "Skeppet" hette stället då, i början av 90-talet var det målarskola i huset men nu är det ett företagshotell. Ganska deppigt faktiskt. Men sån är tidens gång. Tage är död och om inte alltför många år är han bortglömd. Redan i början av 90-talet tvingades jag lyssna på hur mina närmaste påstod att Hasse och Tage var daterade. Jag höll inte med.

I dag skulle jag aldrig våga säga någonting om Hasse och Tage och om de eventuellt är daterade. Ja, det kanske de är, eller nej, det kanske de aldrig blir, det saknar betydelse. Vad som betyder något är att jag satt vid skivspelaren och lyssnade på Lindeman eller på hur Lena Nyman försökte köpa spelkulor till sin son Torsten av Gösta Ekman, varenda helg när jag var liten. Och att jag blev lugn och ångestfri bara jag såg en bild av Tage Danielsson. Till och med den dödande tråkiga radioinspelningen "öppen kanal - eller stängd" som Mosebacke-gänget gjorde när Göta Kanal fyllde 100 1975, kunde jag lyssna på varv efter varv, bara för att få höra Tage - jultomten - jesus - gud - Danielssons röst. På ett knastrigt C 90 band. Hemma hos farmor.

Ibland blir jag glad när jag ser en innerstadsrevy som ser likadan ut i dag som - tja för 40 år sen, eller 50.
Men det gör jag inte.
Och det kanske är lika bra.
Jag skulle bara bli besviken.

Fotbollsplan oktober 09

Ibland blir jag glad när jag ser en innerstadsvy som ser likadan ut i dag som - tja för 30 år sen, eller 40. Hur långt tillbaka kan man gå?

varför är det alltid så här?

"Bra! Vakna, era bredarslade politiker, vakna! Få era maktlystnadsfeta tummar ur och gör något! Bra initiativ, kommer tyvärr inte[....]."

Svenska hollywoodfruar

Alla jämförelser blir orättvisa. Anna Blomberg måste vara en av de genialaste komiker som har funnits i det här landet.

Drömmen om herrön

En vän tyckte att jag skulle blogga om mina reflektioner efter att ha sett "Drömmen om Herrön" på Dramaten nu i dag. Jag är lite tveksam till det, men eftersom jag i och med detta redan har sagt A, är det väl lika bra att säga B.

Jag fick biljetterna av min farbror Lennart med familj när jag fyllde 40 i våras, och jag måste säga att det nog var den enskilda present jag blev gladast över.

Jag har följt Killinggänget ända sen innan de hade premiär i TV faktiskt. Robert Gustafsson bodde några busstationer bort från mig i Gröndal och ibland pratade vi lite på bussen. Han berättade för mig att han var indragen i ett projekt tillsammans med någon som hette Henrik Shyffert, att det var fråga om rätt egen humor. När jag bad honom exemplifiera sa han att "tja, vi kan till exempel köra en lista över Carl Bildts slappaste handslag".

Och så hade de premiär och alla i min generation fick en ny definition på och måttstock för vad humor är.

Det strömmar ju en alldeles särskild energi från de där männen. Jag tror nästan att de är större och mer betydelsefulla för min generation, än vad Hasse och Tage var för mina föräldar. Jag tror faktiskt det. Inte sedan Bergman var i sin krafts dagar, har någonting känts så laddat, som detta att Killinggänget ska sätta upp en pjäs på Dramaten. De vet ju hur man gör med en publik, hur man duperar och lurar. De är roliga men de har också djup. "Fyra nyanser av brunt var ett mästerverk." De är ju genier.

Det känns så. Det är med den attityden man närmar sig dem. Och det känns som att det är med den attityden de har tagit sig an arbetet med sin pjäs. Det är som att de tror att alla briljanser Martin Luuk kläcker ur sig på scen (och han gör det bra), ska ha kraft att skyla över den uppenbara bristen på gestaltning. Eller att greppet att låta Henrik Shyffert och Robert Gustafsson visa sina svaga sidor, är dramatik nog för tre timmar på Dramatens stora scen.
Det är det inte på långa vägar.

Att sitta och se på "Drömmen om herrön" är som att sitta in på en middag med ett förtroget och oerhört inarbetat gäng gubbar, en lång middag där alla till en början är mycket roliga, öppna och kvicka, men som ju längre kvällen lider, blir allt tjatigare och syrefattigare.
Det händer ingenting. Jag kände ingenting.
Det saknas inte värme. Inte empati. Det blir inte kallt och cyniskt. Inte ironiskt. Men fruktansvärt tråkigt.

Och varför skriver jag nu detta?
Jo, därför att det ju strömmar en särskild sorts energi från männen som är Killinggänget. Därför att jag älskar dem på något sätt. Därför att de har kraft och intelligens att verkligen säga någonting. Därför att jag är övertygad om att de skulle kunna blåsa taket av vilken teaterinstitution som helst, om de bara bestämde sig för att släppa idén om sin egen genialitet och vågade jobba från grunden nästa gång.

Fram tills dess nöjer jag mig med att läsa Johan Rheborgs blogg och njuta av hans porträtt av kollegorna. De är faktiskt jävligt fina.

Del 1 av "Tomas Andersson Wij - en film om inspelningen av albumet Spår"

Sandra Fröberg har följt Tomas under inspelningen och publicerar nu filmen bit för bit på Youtube.

Albumet som kommer efter nyår (tror jag) kommer för övrigt att bli grymt.
Grymt!

Gästspel

Jag hittar detta genom Johan Skölds blogg.
I det mest otippade av sammanhang dyker han plötsligt upp igen.
Jakob Hellman.

klockrent

Tvångstankar. Jag har inga. Aron Flam har just inlett en serie inlägg på sin blogg i ämnet. Om tvångstanken att peppra mjukisdjuren på Gröna Lunds-attraktionen "Machine Gun Kelly" med luftkulspruta, istället för att peppra den sheriffstjärna som är för ändamålet avsedd. Det är en fin liten tvångstanke, tycker jag, det finns värre. När jag bodde i Fruängen på 80-talet, kunde man frostiga dagar se märket av någons fuktiga tunga på alla lyktstolpar längs gångvägen från Fruängens centrum ner till Mickelbergsvägen, som skilde oss från Långbro sjukhus. Märken av en tunga och om det var nyfrost och bara ett tunnt lager is över vattenpölarna, även märken efter en kropp som hade lagt sig i dem, krossad is, och avtrycket av en stor psykofarmakatung kropp.

Jag kämpade med just den tvångstanken när jag var liten. Fortfarande kan jag minnas känslan in munnen när tungan nästan har fastnat. Den där klistriga, lite stickande förnimmelsen och smaken av iskallt damm efteråt. Så gick vi runt, med nariga läppar och snoret rinnande och kissdroppar i byxorna och tänjde gränserna när vi var små. Men mitt tvång var svagt, och när jag äntligen närapå hade fastnat, la jag av. Och lyckades avhålla mig från att skaffa mig några nya tvång.

Ibland kan jag nästan tycka att det är lite löjligt att inte ha någon tvångstanke kvar. Lite fattigt på något vis. Jag menar, det är ju ändå en demon, ett inre projekt som kräver att man ser terapeutiskt på sig själv mellan varven. Ju helare en människa är, ju tråkigare blir hon. Förra sommaren när vi åkte hem från Gotland hela familjen var det så grov sjö att absolut ingen kunde hålla maginnehållet. Folk låg på golven och spydde, någon skrek tomt på hjälp, till och med personalen vid informationen kräktes. Mina barn låg under ett bord och trodde att de skulle dö och själv upplevde jag de tre timmarna som absolut oändliga där jag satt med blicken stint vid ett reklambudskap från rederiet som sa att "tänk på att du är en del av någon annans upplevelse". Alla hade dödsångest. Alla tvingades uppsöka rum i sig själva som de inte hade varit i på länge.

UTOM två kärringar som satt vid bordet intill oss och käkade greksallad. De åt och stoppade i sig och pratade demonstrativt om någonting helt annat. Om något som absolut inte hade med vår gemensamma upplevelse att göra, typ om en busstidtabell, typ om att bussen från Nynäs till centralen ju trots allt är ett bättre alternativ än tåget.

Och bland alla människor på den där båten (vi var över tusen) kom jag på mig själv att tycka synd om just de där två. Vilka fattiga liv, tänkte jag. De släpper inte in det här. De stänger det terapeutiska kaoset ute. Och när vi kommer fram och alla mår jättebra igen, ja bättre än någonsin rent av, har de gått miste om någonting stort och mycket omvälvande.

Worm

Nu är det natt mot ny vecka och runt mig är det absolut tyst. Nä det är det inte, för kylskåpet surrar och det knattrar om tangengerna och överallt är tusen ljud som finns hela tiden men som inte har en chans när det är dag och alla lever sina liv i den här trånga lägenheten. Nya grannen hade inflyttningsfest i går och han drog på rätt rejält. Jag är inte någon surgubbe, men tillslut gick jag ner och klagade. Tänkte på damen under oss med hjärtproblemen och han som bor ovanför den nyinflyttade, han som har cancer. Så klockan halv 12 i natt stod jag där, i den nya grannens hall, med mjukisbrallor och skjortan utanpå och bad honom sänka. Det var mörkt i lägenheten, bara blinkande ljus. En rökmaskin stod och pustade i ett hörn. Han hade skrivit saker på väggarna, snyggt, grafiskt på något vis, kändes som receptionsavdelningen på någon reklambyrå. Alla som var där på festen var snygga och välnärda. Glada, blonda leenden och rejäla kläder. Och ur mörkret lösgjorde sig han, vår nya granne. En liten knatte var det. Jag stod där som en hemul och framförde mitt budskap och han lovade att sänka. Lite påtänd var av någonting var han, men sympatisk. Sträckte fram handen och sa att det var trevligt att "ha flyttat in här". Jag tog handen och sa välkommen. Sen gick jag upp. När jag väl var hemma märkte jag att de redan hade sänkt. Och jag ångrade mig lite att jag inte hade presenterat mig ordentligt. Eller rent av: att jag inte hade stannat på festen, höjt musiken, och skitit i att jag är 40 och ordförande i en brf, för en gångs skull.

Ny mobil

I går fick jag en ny mobiltelefon, man får ju det mellan varven. Förr hade man samma telefon i hela livet. Minns farmors kobra, utan ringsignal, som hon hade köpt i slutet av 50-talet och som hon hade fram tills hon flyttade in på äldreboendet i början av 2000. Eller vår gråa med allt blyertsklottret i nummerskivan och med telefonnummret till Tuskö inklämt bakom plast på fronten.

Men ny mobil alltså. Jösses vad kul det är - i 20 minuter. Därefter tomhet. Tomhet utan gräns och slut. Jag vet inte hur andra människor funkar, men när jag får en ny teknisk leksak, vill jag liksom dricka upp alla funktionerna, eller koppla ihop mig själv med prylen. Jag går in i en kort men intensiv förälskelse. Det är bara jag, prylen, manualen och en massa sladdar och embalage. 20 minuter senare är förälskelsen över. Embalaget (och tråkigt nog en del viktiga papper med garanti och sånt ska det visa sig senare) ligger i pappersinsamlingen och prylen ligger bland allt annat som ska förvaras.

En annan grej med ny mobil är alla kontakter som oförklarligt försvinner någonstans i glappet mellan den nya och den gamla. Så om ni vill finnas i min telefonbok: skicka ett sms till 0707652555.
Gör´t.

Bengt Lagerqvist är mycket förtjust i choklad. Erland Josephson är en förtjusande man. Men Bergman var inget vidare trevlig.

Josephson är intresserad av ytan säger han, den här så rörlig och dynamisk. Han vill inte gå på djupet. Han säger det i en av intervjusynkarna. Där kan man så lätt gå vilse.

Jag såg de två dokumentärerna av Tom Ahland i kväll, den om Bergmans hushållerska, och sedan den som handlar om Erland Josephson. Det rekommenderar jag att ni också gör (om ni måste välja, välj den om hushållerskan). SVT Play.