Nu är det natt mot ny vecka och runt mig är det absolut tyst. Nä det är det inte, för kylskåpet surrar och det knattrar om tangengerna och överallt är tusen ljud som finns hela tiden men som inte har en chans när det är dag och alla lever sina liv i den här trånga lägenheten. Nya grannen hade inflyttningsfest i går och han drog på rätt rejält. Jag är inte någon surgubbe, men tillslut gick jag ner och klagade. Tänkte på damen under oss med hjärtproblemen och han som bor ovanför den nyinflyttade, han som har cancer. Så klockan halv 12 i natt stod jag där, i den nya grannens hall, med mjukisbrallor och skjortan utanpå och bad honom sänka. Det var mörkt i lägenheten, bara blinkande ljus. En rökmaskin stod och pustade i ett hörn. Han hade skrivit saker på väggarna, snyggt, grafiskt på något vis, kändes som receptionsavdelningen på någon reklambyrå. Alla som var där på festen var snygga och välnärda. Glada, blonda leenden och rejäla kläder. Och ur mörkret lösgjorde sig han, vår nya granne. En liten knatte var det. Jag stod där som en hemul och framförde mitt budskap och han lovade att sänka. Lite påtänd var av någonting var han, men sympatisk. Sträckte fram handen och sa att det var trevligt att "ha flyttat in här". Jag tog handen och sa välkommen. Sen gick jag upp. När jag väl var hemma märkte jag att de redan hade sänkt. Och jag ångrade mig lite att jag inte hade presenterat mig ordentligt. Eller rent av: att jag inte hade stannat på festen, höjt musiken, och skitit i att jag är 40 och ordförande i en brf, för en gångs skull.