Årets julklapp:

Någonting i wellpapp.

"bo i Anders Sparrings hus"

Vi ska ju sälja lägenhet, så nu på förmiddagen när det var så vackert tyckte Mimmi att vi skulle ta några sköna mäklarbilder.

Kom och köp!

Situationen under kontroll

Stockholm kändes lite som jag föreställer mig ett februarikallt Riga i morse när bussen arbetade sig upp för Katarinavägen mot Södermalm.

Jag åker kommunalt i kylan. Annars cyklar jag. När man cyklar flyter man ovanpå, man har situationen under kontroll och vågar möta blickar, vinkar åt dem man möter. När man åker kommunalt har man staden som ett ok över axlarna. Man kryper ihop som ett bältdjur, tänker tvångsmässiga tankar och drar liknelser med öst. Jag tycker att folk är lite äckliga på nära håll när jag åker kommunalt. Det tycker jag aldrig när jag cyklar. I t-banevagnen eller på bussen får det där hotet om vinterkräksjuka eller svininfluensa plötsligt kropp. Det är han där i hörnet, med näsdropp, jack-nickolsonmössa och oljerock. Eller mamman med sina två barn som står på sätet, eller nypåtände pundaren med sin metro, sin kaffe och sin i-phone. Folk hostar på varandra, de talar för högt i sina mobiltelefoner, de är oroliga inför julen och framtiden. Och jag tittar ut från mig själv och tänker att jag just nu är en del av deras upplevelse.

I dag gör jag avslutande korrigeringar i några manuskript till Hotell Kantarell. Sen är det jullov. Jag ska köpa klappar, baka bröd och åka söderut. Det blir fint. Situationen under kontroll.

anteckningar från 92

I kväll och i går kväll har vi packat ihop bokhyllor och lagt böcker i pappkassar inför flytten. Det är roligt att montera ner bokhyllor. När man är trångbodd som jag blir det lätt att man sticker in sådant man vill dölja mellan två böcker, och så blir de liggande där. Jag hittade en dagbok från hösten 96, när jag jobbade på EFTI och blev dumpad av en tjej. Jag har flyttat två eller tre gånger sen dess, men av någon anledning har den där dagboken förblivit mellan två böcker. Jag skrev som en dåre den där hösten. Kommer ihåg att jag gick med dagboken i fickan hela tiden. I två eller tre veckor, sen var energin i projektet borta. ¨

I bokhyllan låg också häftet som jag tog anteckningar i inför körkortet hösten 92. Jag har skrivit ner trafikregler och ritat av varningsmärken på ungefär 10 av sidorna, resten är poesi. Inget mer om trafik, det blev bara dikter, många dikter, säkert 20 stycken.

Varför dikterna hamnade i ett block för trafikregler förklaras genom den inledande texten, som för övrigt inte är någon dikt, snarare ett blogginlägg, aldrig tidigare läst av någon annan än mig själv. Anders Sparring, hösten 92 alltså, mycket länge sen, kul kille, 23, på gränsen till okysst:

Nu tog färgbandet slut.
Satan.
Mycket kan förhindra eller försena skribenten. Telefonen kan ringa! Magen knorrar och man måste koka te och bre mackor. Inspiration uteblir eller flickvänner gör sig påminda. Det kan knacka på fönstret och sen inte vara någon där. En låt på stereon kräver all uppmärksamhet. Man kanske inte vill skriva, men ingen har väl någonsin hört att man slutar skriva för att färgbandet tar slut. Det är INTE en klassisk situation att skratta igenkännande åt i poetkretsar.
Jag accepterar att bli förhindrad av "andliga" ting, eller mentala, mänskliga, abstrakta, kalla dem vad ni vill, men jag vägrar bli avbruten av att den förbannade MEKANIKEN inte stämmer. Mekanik är skit.
Vem har någonsin hört Stig Larsson prata om att ordbehandlaren inte fungerar eller att han måste dra ur sladden till skrivbordslampan för att överhuvudtaget kunna plugga in eländet. Stig Larsson ger uttryck för existensiell ångest. sin utsatthet som konstnär och hur tärande missförstådd han är, men inte fan ger han uttryck för hur det känns när pappret tar slut.
Bläcket plumpade sig aldrig för Strindberg!

Den här är bra, den skrev jag nog också hösten 92, jag återger den som den är skriven, med radmatningar och allt:

Dråsa nu inte omkring
och bara snacka skit
Du kan inte tumla runt
som en flipperkula
och samla på frispel
hur länge som helst
Ärligt talat!
Du måste också göra
något
Bli något
Den som inte lämnar spår efter sig
har aldrig funnits
Snart har du aldrig
funnits
säger jag till mig
själv
och går hem
för i kväll ska jag
till Forum
och lyssna på poesi
vem vet
jag kanske blir ihop
med Katarina Frostensson

För några veckor sen såg jag dokumentären om Teater Galeasen och verkligen drabbades hur länge sen det är nu. Stockholm under tidigt 90-tal. Hur coolt det var att liksom sväva runt i högt uppdragna svarta Jeans och flimsiga skjortor med stora blommor på. Sitta i "möte" med killar som drack skrevvarmt rödvin direkt ur flaskan och inte använde deodorant. Att drömma om Paris och Hamburg och Nick Cave. Det var en tid när Micke Persbrandt var alla unga icke etablerade konstnärshjärtans stora hjälte. Jag var där då. Det är från en liten plats i den tidens periferi jag ropar.

Salve!

Öppet brev till Johan Croneman

No hard feelings - du sköter ditt jobb, jag sköter mitt.

Men:
Jan Vierth,
Pascale Vallin Johansson,
Henrik Stål,
Sara Edwardsson,
Peter Arrhenius,
Frida Boetius,
ett jättegäng duktiga skådisar, till exempel Kajsa Halldén som spelar Vega och Matilda Thofte som spelar Nova,
ett jättegäng duktiga filmarbetare,
ett jättegäng duktiga administratörer,
och kanske framför allt Carl Englén som har regisserat,
har också varit med och gjort julkalendern.

Annars är jag mest hedrad över att få figurera på samma uppslag som Mats Nyström. Det känns oerhört stort. Tack för det!

Jag hade fluga på avslutningen på El Mundo i måndags

Tyvärr fastnade jag knappt på bild. Det är bara attan - när man har fluga och allt.

Men det blev en bra kväll som avslutades med en Isak Jansson i absolut toppform. Nu tar vi paus till typ den 18 januari. Då ger jag flugan en ny chans.

Jag åkte kommunalt till jobbet i dag. Stod i hörnet och andades i halsduken och försökte undvika att bli smittad av något. När vagnarna rullade över skanstullsbron vände jag mig om och tittade ut över Årstaviken. Det blygfärgade, oljiga vattnet, Årstaskogen där snö hade fallit under natten, punkthusen som sticker upp bakom granarna, Eriksdalsbadet, simhallen där simmarna genomförde dagens första pass.

Och jag tänkte på att jag aldrig har varit någon idrottsman.

Anders Sparring har deadline(S) den här veckan. Och om två veckor flyttar vi, och om något mindre än två veckor är det jul. Om tre veckor ska bilderna till försäljningen av gamla lägenheten vara klara, om 4 ligger den ute på hemnet. I dag fick jag bakläxa på ett jobb jag har gjort tidigare. Ändringar ska vara inne före den 21/12.

Jag har aldrig velat ta Mimmi med mig och bara rymma, så mycket som nu.

Kolla vem som har kommit på besök

Kl 12 05 i dag. Blinkade man hade man missat det.

andlig övervikt

Jag gör lite pappersarbete så här på morgonkvisten. Det är trivsamt. Dricker kaffe och betalar fakturor till höger och vänster. Och fakturerar. På något vis är det ju det som är meningen med alltihop. Att pengarna hålls i rörelse in och ut från kontot, eller kontoNA som det blir i den här oerhört röriga världen av företagskonto och olika visakort hit och dit.

Jag ser mig själv som en mjukvaruman, någonslags humanist, en skönande, men för varje år med F-skattsedel blir jag alltmer kamrer. Jag har procentsatser i huvudet och debet och kredit i ryggmärgen. En mild elektrisk ångest som flyttar runt tankarna som alfapetbokstäver. En slags andlig övervikt. Därför är det skönt att sätta sig ner och ta tag i skiten. Och dricka kaffe.

bostadsrätt goodbye

Jag är inte ordförande i vår bostadsrättsförening längre - hurra!
Jag har avgått. Vi ska flytta. Vi ska flytta till en hyresrätt. In i trygga folkhemmet igen. Inte ligga vaken och tänka på räntan. Bara ringa Roffe när det blir stopp i avloppen. Bo granne med vanliga proletärer.

Ville bara säga det.

Hurra!

forsgrenska

I dag kostade det 1 kr att bada på Forsgrenska badet vid Medborgarplatsen på Södermalm i Stockholm. Medborgarhuset fyller 70 i dag, och de firade med priser anno 1939. 50 öre för barnen. Jag hade inga pengar, så jag fick dra en slip på 2 och 50.

Det var i princip folktomt inne i simhallen. Min bild var att det skulle koka av badande i de smala bassängerna, men tydligen hade alla haft samma onda aningar, för ingen hade gått dit. Forsgrenska är gemytligt. Jag tror att de flesta som går dit - i varje fall männen - går dit för att duscha och basta (och kanske spana in varandra). För några veckor sen var jag på Eriksdalsbatet med Mårten - det är helvetet, kallt och uppskruvat och omysigt. Forsgrenska är trevligt och folkhemskt och billigt (1 kr).

Stella och Mårten simmade en stund medan Alex satt på bassängkanten och höll sig torr. Sen gled vi listigt över till barnbassängen och jag jagade ungarna i en timma. Alex är rolig, han är ju liten som sjutton och ganska försiktig. Det brukar ta ungefär en kvart innan han är nere i vattnet, och väl i, vill han stilla promenera runt, rak i ryggen och inte alltför långt från kanten. Man får inte nudda honom, då blir han rädd att han ska bli kastad eller nåt, och han har ett spänt men glatt uttryck i ansiktet hela tiden. Efter en stund vågar han bli lite blöt i håret. Han snubblade en gång och fick huvudet under och konstaterade förvånat att han inte grät. Tillslut är han kall och blå om läpparna och då är det duschen som gäller.

I dag bastade han också. En tjock gubbe med kriminella tatueringar och grov röst hällde vatten på bastuaggregatet. Så att det skulle bli varmare sa han. Men egentligen blir det ju kallare. Jag berättade det för grabbarna när gubben hade gått ut. De blev lite rädda nämligen.

Sen var det godislandet och ungarna somnade i bilen hem och jag satt kvar en stund och käkade godis och lyssnade på radion innan jag väckte dem och vi gick upp i lägenheten.

PS: Julkalendern har fått så där kritik. Johan Croneman var snål som en dödgrävare i ett småländskt municipalsamhälle, Aftonbladets Petter Lingren kände tomhet och SVD:s recensent var förbannad och drog Toys-R-Us växlar på vårt arbete.

Men det skiter jag i. Årets julkalender är jättebra, visar det sig, och jag är ännu stoltare i dag än vad jag var i tisdags. Inte minst tack vare alla glada som har hurrat i föregående inläggs kommentarsfält. Tack. I love you. Jag bjuder på restaurang. (som fru Jackson skulle ha sagt)