anteckningar från 92

I kväll och i går kväll har vi packat ihop bokhyllor och lagt böcker i pappkassar inför flytten. Det är roligt att montera ner bokhyllor. När man är trångbodd som jag blir det lätt att man sticker in sådant man vill dölja mellan två böcker, och så blir de liggande där. Jag hittade en dagbok från hösten 96, när jag jobbade på EFTI och blev dumpad av en tjej. Jag har flyttat två eller tre gånger sen dess, men av någon anledning har den där dagboken förblivit mellan två böcker. Jag skrev som en dåre den där hösten. Kommer ihåg att jag gick med dagboken i fickan hela tiden. I två eller tre veckor, sen var energin i projektet borta. ¨

I bokhyllan låg också häftet som jag tog anteckningar i inför körkortet hösten 92. Jag har skrivit ner trafikregler och ritat av varningsmärken på ungefär 10 av sidorna, resten är poesi. Inget mer om trafik, det blev bara dikter, många dikter, säkert 20 stycken.

Varför dikterna hamnade i ett block för trafikregler förklaras genom den inledande texten, som för övrigt inte är någon dikt, snarare ett blogginlägg, aldrig tidigare läst av någon annan än mig själv. Anders Sparring, hösten 92 alltså, mycket länge sen, kul kille, 23, på gränsen till okysst:

Nu tog färgbandet slut.
Satan.
Mycket kan förhindra eller försena skribenten. Telefonen kan ringa! Magen knorrar och man måste koka te och bre mackor. Inspiration uteblir eller flickvänner gör sig påminda. Det kan knacka på fönstret och sen inte vara någon där. En låt på stereon kräver all uppmärksamhet. Man kanske inte vill skriva, men ingen har väl någonsin hört att man slutar skriva för att färgbandet tar slut. Det är INTE en klassisk situation att skratta igenkännande åt i poetkretsar.
Jag accepterar att bli förhindrad av "andliga" ting, eller mentala, mänskliga, abstrakta, kalla dem vad ni vill, men jag vägrar bli avbruten av att den förbannade MEKANIKEN inte stämmer. Mekanik är skit.
Vem har någonsin hört Stig Larsson prata om att ordbehandlaren inte fungerar eller att han måste dra ur sladden till skrivbordslampan för att överhuvudtaget kunna plugga in eländet. Stig Larsson ger uttryck för existensiell ångest. sin utsatthet som konstnär och hur tärande missförstådd han är, men inte fan ger han uttryck för hur det känns när pappret tar slut.
Bläcket plumpade sig aldrig för Strindberg!

Den här är bra, den skrev jag nog också hösten 92, jag återger den som den är skriven, med radmatningar och allt:

Dråsa nu inte omkring
och bara snacka skit
Du kan inte tumla runt
som en flipperkula
och samla på frispel
hur länge som helst
Ärligt talat!
Du måste också göra
något
Bli något
Den som inte lämnar spår efter sig
har aldrig funnits
Snart har du aldrig
funnits
säger jag till mig
själv
och går hem
för i kväll ska jag
till Forum
och lyssna på poesi
vem vet
jag kanske blir ihop
med Katarina Frostensson

För några veckor sen såg jag dokumentären om Teater Galeasen och verkligen drabbades hur länge sen det är nu. Stockholm under tidigt 90-tal. Hur coolt det var att liksom sväva runt i högt uppdragna svarta Jeans och flimsiga skjortor med stora blommor på. Sitta i "möte" med killar som drack skrevvarmt rödvin direkt ur flaskan och inte använde deodorant. Att drömma om Paris och Hamburg och Nick Cave. Det var en tid när Micke Persbrandt var alla unga icke etablerade konstnärshjärtans stora hjälte. Jag var där då. Det är från en liten plats i den tidens periferi jag ropar.

Salve!