Glocalnet

Jag här hemma med Stella i dag och sitter i hallen och jobbar eftersom det är enda platsen i lägenheten där jag kan hitta en vettig uppkoppling. Vår egna - den vi betalar pengar för - är stendöd. Blir ni någon gång uppringda av GLOCALNET och erbjudna deras tjänster - släng på luren direkt, eller ta namn och adress på uppringaren och skicka uppgifterna till mig.

Jävlar vad lurad jag känner mig. Dyrt är det också. När vi flyttade fick vi betala en extraavgift på 450 kronor och dessutom vänta i 4 veckor på att bli inkopplade. Men knappast uppkopplade. Skiten lägger ner en gång i timmen, och då måste hela systemet startas om igen. Så jag sitter i hallen och sufrar på grannens.

För en stund sen skrek en bäbis där ute i trapphuset. Den kan inte ha varit gammal, max 2 månader. Det var ett skrik, så absolut uppfordrande och ilsket som bara den som saknar jaguppfattning kan få ur sig. Ett litet subjekt som är hungrigt eller har skitit på sig. En liten figur som upplever minsta avsteg från det tyngdlösa normalläget som fullständig katastrof. Som förälder är man rätt chanslös i det läget. Man biter ihop, hoppas att inte någon granne sitter i hallen och bloggar och försöker få in ungen i lägenheten fort som sjutton, så att man kan ställa diagnos och vidta lämpliga åtgärd.

Det är roligt med bäbisar. De får ur sin all sin frustration på en gång. Skriket låter alltid som ett "detta var droppen för all framtid". Men efteråt, när behovet är tillgodosett, är hela saken glömd. De är allt annat än långsura, inte minsta bitterhet syns i deras små pannor. Jag önskar att jag vore likadan. Jag önskar att jag kunde lyfta luren och ringa till Glocalnet och skrika som ett barn och lämna frustrationen bakom mig.

Så är det nu inte.

Nu har Glocalnet långtifrån tillgodosett mina behov. Om Glocalnet vore en nybliven mamma, hade hon svåra amningsproblem. Hon hade mjölkstockning och sår på bröstvårtorna, dessutom rökte och drack hon alldeles för mycket. Därför gör jag slut nu. Jag ringer i kväll.