torsdag 16 september 2010

att få stryk

I lördags kväll fick jag en snyting. Vi firade Mimmis mamma som fyllde 70 år i en enkel festlokal i Midsommarkransen. Jag stod utanför och pratade med en av mina barns kusiner när två kraftigt berusade män kom fram och undrade om de fick komma in och "ta en bira".

Nej, det fick de inte, "det är en privat fest", sa ungarnas kusin. Den ene av de två var så full att han knappt syntes, men den andre stod kvar. "Då vill jag att ni stänger dörrarna här", sa han, "ni stör de boende på gatan här, stäng dörrarna omedelbart." Och så sa han att han var åklagare.

Han såg inte ut som en åklagare. Liten, kraftig och full. Ganska trasig faktiskt. Men detta att han sa så om sig själv, skapade en oerhört komisk effekt och jag kunde inte åta blir att skratta. "Du ska hålla munnen stängd" sa han och så kom smällen. Det var inget hårt slag, en örfil bara, med öppen hand mot örat.

Det gjorde inte särskilt ont eller så och jag blev mest förvånad. "Aj, det där gjorde ont", sa jag, men det var som att han inte hörde mig. Han hade väl väntat sig att jag skulle slå tillbaka, och när jag inte gjorde det, var jag liksom inte värd någonting.

Mer folk strömmade ut från lokalen och snart var han bortjagad. Någon frågade varför jag inte slog tillbaka och jag svarade att jag inte gör sånt. Men nu hade chocken och förvåningen släppt. Kränkningen i hans slag hade sjunkit in och la sig som ett täcke över mig och min upplevelse.

Jag hade velat döda honom, kände jag. Strypa honom, slita av mig skärpet och hänga honom i det, sparka omkull honom och hoppa på hans huvud, släpa upp honom på E-4:an och kasta ut honom framför en bil.

Det är rätt jobbigt att känna så där. Och det obehagliga är att jag fortfarande känner så. Jag skulle fortfarande vilja misshandla den där mannen. Han slog mig utan anledning, han inkräktade på mitt rum, mitt space.

Jag hade en skön rolig kväll, var nyklippt och finklädd och allt det tog han ifrån mig med en ynklig lite örfil. Ett slag så hade han klätt av mig, ner till en skraj liten skit på skolgården 1982.

I dag ligger Fredrik Federley på sjukhus med svår hjärnskakning och valspurten spolierad. Fyra män kastade sig över honom utanför hans port i går kväll och försökte i princip döda honom. Hur naken känner inte han sig nu?

I dag går mina tankar till honom.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Jag har också fått en örfil en gång och blev också rätt upprörd. Ville också smälla till den jäveln men gjorde inte det.

Rätt fascinerande faktiskt att man kan bli så upprörd över en liten örfil.

Jag kanske borde skämmas över detta beslut, men om jag får en örfil igen så kommer jag att ge igen. Så är det.

Anders Sparring sa...

Lite så tänker nog jag med men är ändå glad att jag inte gjorde det. Det är effektivare att berätta om örfilen än att slå tillbaka.

Nonsensakuten sa...

Mina tankar går till dig och Federley. Samtidigt ber jag om ursäkt för föregående menings löjeväckande rim, det var absolut inte meningen.

Anders Sparring sa...

He he

kaffepulver sa...

Obehagligt!

Vad bra att du klarade av att inte slå tillbaka. Good for you!