Det här har varit lite drömmen hela tiden. Att det blir så högt tryck att folk måste stå upp på stolarna längst bak. Jag vill helst att folk liksom ska tvingas klamra sig fast uppe väggarna, hänga ner över lokalen, så att de som agerar på scenen befinner sig i en amfieteater klädd av människa. Lite som när Christopher Walken spelar rysk roulette i "The Deer Hunter" för den som fattar bilden. Det är tryck i lokalen. Man kan klättra på stämningen. Det är min målbild när det gäller El Mundo. Och det är delvis därför vi har valt att köra klubben i en lokal som är så pass liten. Sju pers till så är vi där.
Jag vet inte om det var någon sådan stämning i kväll. Rätt skönt. Trygg stämning, lite loungeig nästan. Adeel Faqih var kvällens stora utropstecken för mig. Han kastade sig över publiken på precis rätt sätt. Var angelägen och vågade fånga upp impulser i rummet. Och så Råland Ulvselius, som körde en helskön rutin om cowboygubbarna i plast vi lekte med på 70-talet. Den som inte var med då kanske inte fattar, men vi som var det..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar