Rikard Norling, varför?

Jag brukar inte skriva om sport i den här bloggen, är inte så där jätteintresserad av idrott, men ibland flammar något slags intresse upp. Under fotbollsäsongen brukar jag till exempel alltid försöka följa AIK i allsvenskan. I början av 2000-talet var jag rätt så intensiv, hade årskort och köpte mig en liten AIK-nål att ha på kavajslaget (fruktansvärt svennigt, men det kändes bra). Nu, sen sen det har blivit allt stökigare på läktarna och jag har blivit äldre, är det mycket länge sen jag var på en fotbollsmatch senast. Det måste ha varit en match mot Malmö FF någon gång runt 2007 eller 2008, 2007 tror jag. AIK vann med två noll och jag hade barnen med mig. Vi satt på familjeläktaren och när AIK gjorde mål lyfte jag upp Mårten i luften och vi skrek. Det var en kul match, ett lyckligt minne, men redan på tunnelbanan hem började helvetet, då vi hamnade i samma vagn som ett gäng svårt aggressiva AIK:are som bara letade efter någon att klappa till.

Ni i varje fall. Mitt fotbollsintresse har svalnat betydligt sen dess. Men så når mig nyheten att AIK:s guldtränare från 2008, Rikard Norling, har skrivit på för Malmö FF.
Malmö FF!
Detta förhatliga lag, dessa ärkerivaler, med sin fula dialekt, sina löjligt ljusblå tröjor och sina gränslösa åskådare. Det finns lag jag kan relatera till, som jag kan önska välgång. IFK-klubbarna är sådana, Göteborg och Norrköping. Det känns bra i hjärtat när de vinner, om de inte vinner mot AIK.
Och så finns det klubbar som jag helst skulle se i division tre. Hammarby givetvis. Djurgården och så Malmö FF.
Varför Rikard?