Jag har plockat fram den lilla gråvita dosan från Nordea och flyttar pengar mellan mina olika konton. Sparkonto, företagskonto och lönekonto, de är som kommunicerande kärl de där tre. Nivån står i ständig relation till varandra, med den starkaste gemensamma nämnare att den ständigt tycks sjunka. Det är inte intressant att prata om pengar. Det är oerhört privat, jag vet, men den där lilla halsbrännan och känslan av att just ha varit arg och skrikit, som brukar hänga kvar sedan jag har loggat ut från Nordea, den är för stark och en alltför stor del av mig, för att jag inte ska ta upp den.
Jag har som en ständigt pågående parallell tanketråd uppe. En tråd där jag räknar, och räknar om mina tillgångar. Där debet och kredit liksom per automatik uppdateras mot varandra varje gång jag drar kortet. Det finns ingenting i mitt liv som pekar på att vi kommer att bli ställda på gatan, att vi inte kommer att kunna åka på semester, eller att ungarna kommer att packa upp trasiga leksaker ur paketen nästa gång de fyller år. Det går rätt bra och jag är i princip skuldfri. Så den här oron måste vara tecken på något djupare. Något grundläggande. En rädsla för katastrofer som jag antagligen har gått med under hela mitt liv, och som äntligen kunde flyttas in i det trygga och relativt lätthanterliga plånboksfacket så fort jag blev vuxen och fick ekonomi.
Alldeles just nu avslutade Hans Rosenfeldt sitt småtrevliga och småkloka vinterpratarprogram. Hans R tycks vara en hyfsat sorglös och trevlig prick med några halvmörka episoder i sin bakgrund som håller honom uppe konstnärligt. Det går bra för Hans. Han tar sina uppdrag och genomför dem habilt och med en blick för det folkliga utan att det blir buskis (buskis är f ö inte särskilt folkligt längre) som gör honom framgångsrik på lång sikt. Han berättar levande och intressant om sitt liv och kan avsluta med att konstatera att han har det bra, att han har fina barn, en hustru som han älskar, uppdrag han tycker om - och pengar så det räcker.
Han drar detta med pengarna exakt i samma ögonblick som jag loggar ut från nordea.se, just som jag har konstaterat att pengarna kanske inte räcker på det sätt jag hade tänkt mig, den här månaden heller. Och som i ett trollslag är all min ångest återigen fokuserad på en liten punkt. Alla de goda tankar jag hade tänkt under förmiddagen är också som bortplåsta. De onda med. Utom en då. Grundtanken.
Påskafton vid Jarun
2 veckor sedan
3 kommentarer:
Det här känner jag igen väldigt väl. Jag har inga som helst ekonomiska problem egentligen, det finns inget som indikerar att jag kommer att hamna där heller. Ändå finns den alltid där, den ekonomiska oron.
I mitt fall har jag vuxit upp i ett hem där det alltid har funnits skäl att vara bekymrad, så oron sitter liksom i ryggmärgen. Jag vet helt enkelt inte hur mycket pengar det skulle behöva finnas på sparkontot för att oron skulle försvinna - eller om det ens är möjligt att få den att försvinna. Jag skulle antagligen behöva vara miljonär för att andas ut på riktigt.
Jag med. Fast jag tror inte det där går att få bort. Det är liksom fastskrubbat i lillhjärnan. Man får lära sig leva med det.
Jag är visserligen typisk medelklassunge - men mina föräldrar och deras i sin tur är/var präglade på olika sätt av sina liv: De båda krigen. Klassamhället. Depressionen. Det kalla kriget.
Det arvet blir jag fan inte av med i en handvändning. Det handlar inte bara om pengar, utan också om samhällsstatus, tillhörighet överhuvudtaget, överlevnad, att göra sin familj stolt, hävda sin plats och "minsann visa folk". I det är pengar en stor ingrediens. Tyvärr.
För mig handlar det nog innerst om kontroll. Jag tror inte att miljoner skulle hjälpa mig. Tvärtom skulle det göra mig ännu mer orolig. Och därmed också ta mig ännu längre från det som är väsentligt på riktigt.
Skicka en kommentar