Grammisgalan

När eftertexterna till Grammisgalan har rullat ut irrar jag mig nervöst in på facebook för att se vad folk tycker. Det är rätt hård stämning där inne. Gamle ståupp-räven Tomas Oredsson vill veta vem som har skrivit manus till Ola Salos påor. "Lokko!" skriker komentatörerna. "Fy fan vad dåligt", skriver de. Folk är arga, huvuden rullar (nåja) och nervöst letar jag mig vidare. Hittar inga elaka ord om Sten Ljunggrens påor. Skönt. Dem skrev jag och Janne. Vi kände oss nöjda. Men jag tror inte att folk kommer att vara nådiga mot dem heller, om de ens orkar bry sig.

Själv vill jag säga att Salo och Lokko förmodligen hade gjort så gott de kunde. En föreställning skapas bäst i samarbete med publiken, och en branchpublik av den här typen är aldrig särskilt...luftig, nej det är fel ord..avspänd. Dessutom krävs det en hel del av en estradör att kommunicera med både en publik i en operasalong och en publik framför TV:n. Det är ganska oförenligt. Särskilt om uppdraget är att vara rolig med stora gester. Så jag måste faktiskt säga att jag tycker att Ola Salo gjorde ett bra jobb. En akt av stort mod var det i vilket fall som helst.

Men Jenny Wilson och Tonbruket var bäst.