tisdag 22 maj 2012

Skål för Karla.

Kom till El Mundo, på Erstagatan 21, i morgon kl 17 - 19 och skåla med mig och fira att Karla Brottare (natur&kultur) äntligen kommer ut. Och skulle ni få förhinder kan ni köpa den av mig för 100 kr + frakt.

Skicka mail till asparring@gmail.com, så tar vi det därifrån. 

Karla Brottare riktar sig till alla läsare mellan 7 och 9 år, men kan nog högläsas för läsare ner till fem år (eller vad vet jag, det finns nog alerta 2-åringar som vet att uppskatta god litteratur).

Och här har ni det magiska öppningskapitlet:


1. 
Karla kan brotta ner Jean.
Fast hon bara är åtta år.
Jean är Karlas pappa men han har inte en chans när Karla är på det humöret.
”Nu du Jean ska vi ta oss ett rejält brott”, säger Karla.

Jean är en ömtålig och svag stackars pappa som helst sitter still och lyssnar på musik.
”Nja, jag är inte så säker på att jag vill”, säger han.
Men det bryr sig inte Karla om. Hon tar bara ett lätt tag om Jeans hand och lägger en arm om hans rygg och knixar till. Jean fladdrar upp i luften som en ballong.
”Ho!”, ropar han skrämt innan han landar med en kullerbytta och blir sittande framför sin stora samling av skivor med pianomusik.
”Aj, aj”, stönar Jean. ”Aj, aj, AJ!”
Jean sitter alldeles stilla, en lång stund. Han trevar med händerna runt nacken och böjer huvudet åt ena och andra hållet.
”Du mår väl bra?” undrar Karla försiktigt.
Jean säger inte precis någonting. Han sitter där och klämmer och trevar och känner efter.
”Jag mår bra”, säger han. ”Ingenting har gått sönder.”
”Det var väl det jag visste”, säger Karla.
För Karla brottas mjukt. Hon gör aldrig någon illa.
Hon bara brottas.

Jean är rörmokare på dagarna. En mycket dålig rörmokare är han. En rörmokare som tänker på annat och får brunt vatten i ansiktet. En rörmokare som folk blir arga på och ringer och klagar så att Jean får åka tillbaka och göra om.
Då brukar Jean ta med sig Martin.
Martin är Karlas storebror och han kan skruva ihop vilka rör som helst på ett litet kick. Fast han bara är tio år.
Men han kan inte brotta ner Karla.
Och det är han stolt över.
”Min lillasyrra är stark”, skryter han. ”Hon kan brotta ner en rörmokare.”
Men Karla är inte alls så värst stark. Hon gillar bara att brottas.

Om det är någon som är stark så är det Martin.
Martin orkar skruva upp locket på nya honungsburkar utan att pysa ut luften först. Bara en sån sak! Det orkar inte ens Jean. Fast han är fyrtioett.
Och så orkar han bära Karla upp till hennes säng om hon har råkat somna framför TV:n.
Och sen orkar Martin vara vaken hela natten och pyssla med sina rör. Han sitter vid skrivbordet med lampan tänd och sorterar packningar, vattenlås och stora grenrör, ända tills Jean kommer och säger att det är bäst att Martin somnar innan vargtimmen börjar. För om man inte har somnat då, kan man bli tokig.
”Oroa dig inte farsan”, säger Martin. ”Jag ska lägga mig. Om fem minuter.”
Och sen sitter han vaken resten av natten. Utan att bli tokig.
Så nog är han stark. Det är bara det att han inte är något vidare på brottning.

Brottning handlar om teknik. Man måste veta var man står. Var man har huvudet och var man har fötterna. Lös i knäna ska man vara, annars gör det ont när man ramlar.
Man måste tycka om att brottas.
Man måste tycka om den man brottas med.
Och så ska man andas.
”Andas med magen”, säger Karla.
Martin andas med näsan. Och ibland med munnen. Men så blir han nedbrottad också.
”Det är inte klokt vad du är stark”, säger Martin.

Karla har brottats så länge hon kan komma ihåg. Ja, ännu längre.
”Du brottades innan du ens kunde stå upp”, säger Jean.
Men det är ljug, det vet Karla, för om man inte kan stå kan man inte brottas.
Men å andra sidan kunde Karla stå upp väldigt tidigt. Och Jean har berättat hur hon brottade ner fröknarna på dagis redan första veckan.
”Det är bara viktigt att hon inte skrämmer de andra barnen”, sa en fröken till Jean.
Det var föräldrasamtal. Karla satt i Jeans knä och hörde på. Karla kommer så klart inte ihåg ett dugg av det där samtalet. Men Jean har berättat. Många gånger. 
Karla var bara två år och redan en mästare på brottning.
”Har hon skrämt barnen?”, undrade Jean oroligt.
”Nja, hon har i varje fall brottat ner dem. Och i går lyckades hon bryta ner Kristina i köket när hon skulle stöta potatismos.”
”Oj”, stönade Jean.
”Jo tack. Hon hade smugit in i köket och fick något slags grepp om knäna på henne. Kristina är ju ganska storvuxen som du vet, så det blev en förskräcklig krasch.”
”Oj”, stönade Jean igen. ”Blev hon skadad?”
”Näe, konstigt nog gjorde hon sig inte illa överhuvudtaget. Men hon tappade ut potatismoset så lunchen blev en hel halvtimme försenad.”
”Vilken tur att hon inte slog sig”, sa Jean.
”Ja, det var tur. Det bästa vore om Karla slutade brottas. Eller hur, Karla?”
Fröken tittade på Karla och la huvudet på sned.
”Man kan leka på andra sätt, Karla.”
”Nä”, sa Karla.
Och så hoppade hon ner ur Jeans knä och brottade ner fröken. Utan att fröken slog sig.

När Karla var fem år kom det en Polis till dagis för att visa upp sin nya polisbil.
Polisen såg blå och rak och bestämd ut med sitt korta hår och sin svarta pickadoll som hängde i skärpet. Och handklovarna.
”De här sätter vi på såna som är stökiga och som inte vill följa med till stationen”, sa polisen och svängde med handklovarna framför barnen. ”Då brukar de lugna ner sig.” Karla fick nästan ont i magen. Vad skulle hända om hon brottade ner en polis? Skulle han sätta på henne handklovarna då och köra henne till stationen?
Det fanns liksom bara ett sätt att ta reda på det. Det var som att hon inte kunde låta bli.
”Godda godda!” sa Karla och sträckte fram handen till polisen.
”Godda godda!” sa polisen och tog Karlas hand i sin.
I nästa ögonblick låg han på marken. Nerbrottad.
Fröknarna blev så klart rädda och en pojke som gick på Karlas avdelning trodde att polisen skulle plocka fram pickadollen och skjuta Karla i benet.
”Skjut inte Karla i benet”, tjöt han och grät så att snoret sprutade.
Polisen såg lite blek ut, men han tog inte fram pickadollen eller handklovarna.
”Varför gjorde du så?” undrade han och petade Karla försiktigt på nästippen.
”Jag ville se om du är snäll”, sa Karla.
”Jamen, då kan du väl prova med en kram i stället”, sa polisen.
”Inte jag. Jag brottas. Det är nästan samma sak.”
Och så brottade Karla ner polisen en gång till.
Men resten av dagis ställde upp sig på en kö och gav polisen varsin kram. Fröknarna med.

Martin tjatar på Karla.
”Du borde börja brottas på riktigt”, tjatar han.
”Jag brottas ju på riktigt!”
”Jamen”, försöker Martin. ”Jag menar så klart att du borde börja tävla i brottning.”
”Man kan inte tävla i brottning”, säger Karla.
”Kan man ju!”
Martin sätter på TV:n. Där brottas två farbröder i gula och blåa baddräkter. De stånkar och fiser och kniper ihop ögonen så att ansiktena ser ut som röda blanka russin.
”Det där är inte brottning”, säger Karla.
”Nähä du?”
”Nä, för de är inte glada. Och så har de dålig teknik.”
Karla stänger av TV:n. Hon gillar inte sån där TV-brottning, sån där gubb-brottning man ska vinna och måste ta i så att man fiser.
Karla gillar sån där brottning där man flyger. När det killar i magen och där man vill skratta och där ingen förlorar. Sån där brottning som är som att kramas.
Fast med lite mer fart i.


Inga kommentarer: