onsdag 7 november 2012

Jag bombade


För en tid sedan kom antologin "Jag bombade", där svenska ståupp-komiker berättar om sina värsta upplevelser. Jag var också inbjuden att lämna ett bidrag, men blev av någon anledning aldrig färdig med texten och sket i alltihop. 
Men i dag hittade jag den i någon mapp och..ja, det visade sig inte vara så mycket mer än några putsningar kvar, så här är den. Mitt bidrag till "Jag bombade"

Big Ben, den 17 augusti 2008:
Någon lär ha sagt att standup borde recenseras på sportsidorna, eftersom det är den enda konstform där det kommer att ställas bortom all rimlig tvivel om man vann över publiken, eller om man förlorade.
Jag håller inte riktigt med. Visst är det som scenkonst betraktat en form som handlar mer om prestation än om innehåll – i varje fall om man talar med den ovane åskådaren: ”Hon den där tjocka var rolig, men han med hornbågade glasögon var inte alls bra.”, men det är ytterst sällan man träffar på en komiker som själv anser sig ha vunnit.

Jag tycker mig allt som oftast se självförakt i blicken hos de som just har stått på scenen, trots ryggdunk och kollegornas försäkran om att ”du knäckte i kväll”, trots publikens jubel och alkoholfryntliga hedersbetygelser och felciteringar av skämten följt av ”fy fan vad bra!”.  Nu rullar självkritiken in, tvivlen, alla ”var det värt det?”: är det värt alla sena kvällar, den begynnande alkoholismen, avhoppet från en säker karriär som systemtekniker, skilsmässan och det ständigt tvångsmässiga skämtreflekterandet, så fort en större inrikesnyhet briserar. Tomhetskänslor och tvivel, det är vad jag tycker mig se hos dem som pustar ut i logen efter ett pass där under lamporna. Hos alla faktiskt.
Utom hos just dem som precis har debuterat. 

Här är det tvärtom rödrosigt. Gigget snurrar redan på repeat inne i huvudet. En helt ny möjlig identitet har visat sig, något att ta spjärn emot i den tröstlösa vardagen, ja - vissa loggar till och med in på fb och lägger till ”komiker” i infokolumnen. Och man fattar inte hur man ska kunna överleva fram till nästa gig. Nya kontakter i telefonen, nya namn som man någon gång kanske blir jämbördig med och som man fram till dess nöjer sig med att följa på twitter. Man lägger till Tomas Bonderud eller Henrik Blomkvist som vän på facebook och kommer att mailbomba alla som har en klubb, på jakt efter att få stå där en gång till och så att man får känna det där sällsamma ruset på nytt.

Jag debuterade en 17 augusti 2008 på Big Ben i Stockholm. Hela veckan, ja kanske till och med sommaren, hade jag förberett mig inför de där tre minutrarna som väntade ner i den varma källaren under Folkungagatan. Fortfarande när jag kommer in på Big Ben och fylls av den där kvardröjande nikotindoften som för alltid har satt sig i väggarna, och går den smala trappan ner i källaren, blir jag nervös och skitnödig. Jag var tunnelseende den dagen. Minns att jag suttit på jobbet tillsammans med en kompis som också skulle debutera, och nött in skämten. 

Vi kom tidigt till Big Ben. Hängde av oss jackorna i garderoben, gick ner och anföll Tomas Bonderud med vår nervositet. Det var fortfarande en timma kvar tills kvällen skulle börja och nere i källaren var det tomt  så när som på några spridda som satt och snacksade i sig pommes frites med bearnaise vid långborden. Jag tittade på dem med bävan. Detta var alltså publiken. Fram till i kväll några för mig fullständigt anonyma existenser, men nu, som av en slump, just de domare som skulle avgöra om jag hade vunnit, eller inte.  De som kanske skulle vilja döda mig efteråt. Mobbingbarnet i mig vaknade till liv. Jag drog mig mot ett skuggigt hörn. Log och visade övre tandraden. Som man ju gör.

Timmen gick och den rann på i ett rasande tempo. Jag skulle inleda hela alltihop fick jag veta. Först Fredrik Andersson, som skulle värma upp publiken, därefter jag. Det är svårt att beskriva den där krypande känslan av ångest och förväntan som alltid infinner sig timmarna innan man ska köra stand-up för första gången i sitt liv. Det är ett slags knivskarpt tillstånd av allvar. Lite som att sitta i en rymdkapsel och lyssna på nedräkningen ”ten – nine…” (föreställer jag mig). Lappen med skämt åker upp och ner ur bakfickan. Kan jag det här nu? Den tvångsmässiga tanken att man ska glömma alltihop och börja gråta, dyker upp och försvinner, kommer åter upp, och klingar av. Man går på toaletten och skiter som aldrig förr. Tänker på sina nära och kära. De där hemma som längtar efter en och som älskar en precis som man är. Man vill vara hos dem. Längtar efter dem som ett barnhemsbarn längtar efter döda anhöriga. Ni fattar. Det är nervöst. Som inför ett fallskämrshopp. Behöver jag komma med fler liknelser?

Timmen gick i varje fall fort. Lokalen fylldes på. Jag såg personer jag tidigare bara hade drömt om att få träffa. Rakt ovanför trappan stod en solbränd Björn Gustafsson och pratade avspänt med en kille jag aldrig hade sett förut (David Druid), Petra Mede minglade i övre baren, David Waltfogel satt på en bänk med en lapp som han oupphörligen läste i. Jag och min kompis gick tyst genom våra set för varandra. De var noga klockade. Min var på 3:17, hans på 2:38. Tomas Bonderud och ytterilgare några balla, slog sig ner på sin plats just till vänster om scenen. Musiken gick upp, Fredrik Andersson klev fram och inledde. Jag gjorde mig beredd. Alla ljud försvann Världen gick ner i svartvitt.  

Och så blev jag presenterad. Jag klev upp, tog micen och rabblade som i ett rus mina skämt (varav hälften handlade om sexuella tillkortakommanden), fick någonslags kontakt med publiken och snubblade av igen, euforsik. Överlycklig. Det hade funkat. Jag föreställde mig att folk hade skrikit av skratt, att de hade spontanapplåderat, busvisslat, älskat mig. Åh, tänkte jag, vilken uppförsbacke för alla andra komiker den här kvällen. Hur ska de toppa mig?
Och jag snubblade runt där i lokalen som berusad. Pratade med folk jag inte kände, gav någon beröm, någon annan lite tips, kramades och dunkade i ryggar. Och när jag kom hem drack jag sex folköl och mailade till alla andra klubbvärdar jag kände till (Mike Räsäsnen och Cecci von Strokirch). Jag bestämde mig för att sluta mitt dagjobb. Förberedde Mimmi på att det nog skulle bli en hel del kvällar borta i framtiden för mig. Detta var min nya grej. Detta är allt!

Jag hade noterat, i mitt tunnelseende medan jag körde, att Bonderud filmade alla komiker. Några dagar efter den 17 augusti, kanske den 21:a, hörde jag av mig till honom och bad honom maila mig filmen.
Vilket han gjorde.
Jag var ensam på jobbet när jag tog emot filmen, drog ner persiennerna och pluggade i ett par feta hörlurar. Klickade med bankande hjärta på den lilla pilen för ”play” och lutade mig tillbaka.

Jag trodde inte att det var sant. Var tvungen att titta flera gånger för att försäkra mig om att jag hade uppfattat det rätt. Vart tog alla skratten vägen? Jag vred upp ljudet och tittade en gång till. Och kände skammen rulla in.
För det fanns inget annat sätt att beskriva min debut på Big Ben den 17 augusti 2008 på, än som en rejäl bombning.

Tre månader senare fick jag en ny chans på Big Ben.
Bombade igen.
Och igen.
Och igen.

4 kommentarer:

Sebastian L. Karlsson sa...

Trist att du inte fick med den i Jag Bombade. Den hade platsat fint där. En liten pärla till text. Välskrivet, som vanligt.

Anders Sparring sa...

Ja, jag har ju som sagt helt och hållet mig själv att skylla. Men oj vad glad jag blir att du gillar den. Tack!

Marcus Johansson sa...

Ja, det var fin!
Jag är lite sur på dig att du inte lämnade in i tid.

Anders Sparring sa...

Tack! Jo, det grämer mig lite, men jag var mer än lovligt snurrig i huvudet då, i våras.